Magdalenas värld

Det där med balans i vardagen
Det är lördag morgon och alldeles tyst ute. Balkongdörren är öppen men inte ens skatan hörs. Långt, långt i fjärran kan jag ana Essingeleden, så tyst är det. Inga barn, inga hundar, inget sorl från badbryggan som trots allt varit ganska full av liv de senaste dagarna när septembersolen värmt. Men idag en tystnad som får min tinitus att längta efter vindpustar i trädkronorna utanför och sakna måsarna som för länge sedan lämnat hustaket för nya äventyr. 
 
Jag vaknade sent. Gick och la mig alldeles för sent och måste börja med att försöka vända tillbaka dygnet. Det kan vara en utmaning och därför gick jag till apoteket för att hämta ut min sömnmedicin igår men dessvärre fanns den numera bara i hundrapack så jag kunde inte få ut någon. Att vända tillbaka dygnet enbart genom att gå och lägga sig tidigare brukar vara dömt att misslyckas med. Det är därför jag dansar så mycket, något som många säkert reagerar på som något hypomant när jag samtidigt säger att jag behöver vila.
 
Just nu är dansen och träningen viktigare än någonsin. Den är inte ett tecken på överaktivitet som en del kanske tror, snarare är dansen ett försök till att aktivt dra ner på överaktivitet i hjärnan. Går jag inte iväg och dansar just nu överhettas hjärnan av annan aktivitet. Jag går antingen hem och börjar skriva en ny bok, påbörjar ett nytt projekt eller träffar folk som sätter igång en massa nya processer i hjärnan. Jag går helt enkelt hem och kaklar om som min vän kort och gott kallar det när jag börjar bli manisk. 
 
Men jag har fortfarande möjlighet att styra det där (det har inte tippat över så att säga) och då är det första som måste justeras sömnen. Så i kväll måste jag gå och lägga mig före tolv och i morgon måste jag gå upp i tid. Promenad i dag, dans i morgon och på måndag. Tyvärr är jag uppbokad tre kvällar nästa vecka. Föreläsning, styrelsemöte och inspirationsföreläsning men tack och lov är jag ledig måndag, tisdag och torsdag och då ska jag vara ledig och inte kakla om. Bara vila och promenera i skogen.  
 
Jag har gett mig själv halvtidssemester tre veckor från det att jag avslutade min bok. Det var för en vecka sedan så endast två veckor återstår av den. Den första veckan gick åt till att ha roligt, träffa folk och göra sådant jag inte hunnit med på länge men risken är att jag blir så uppvarvad av det så nu måste jag byta fokus och helt och hållet gå inför att vara ensam och återhämta mig så mycket som möjligt. Där är träning, promenader och tystnad de viktigaste inslagen. 
 
Jag kom in i en fantastisk rutin i våras, att gå 10 tusen steg om dagen som jag har hållit i flera månader. Jag kom av mig med denna när jag började på nytt jobb i augusti. I början hoppade jag av bussen tidigare och promenerade från Rålis till Solna men det är en oerhört hektisk sträcka att gå i morgonrusningen så jag valde att åka närmre för att vila hjärnan. Det har resulterat i att jag slarvat mer och mer och nu går jag inte alls. Jag tror det har bidragit till att jag varvat upp. Tror min kropp behöver gå. Jag har aldrig fattat det förut för jag har aldrig varit en promenerande person. Så idag börjar vi igen, mina två jag. Jag ska gå minst tio tusen steg om dagen och se till att jag kommer tillbaka i gamla rutiner. 
 
Min kalender på mobilen består av ett antal färger. En färg för mitt fasta jobb, en färg för frilansjobb, en färg för skrivande, en färg för träning och en färg för vänner och familj, det som ska ge energi. En färg för vila och återhämtning, en färg för läkar- och psykologbesök och en färg för andra måste eller inbokningar. För att finna balans i min tillvaro får det av naturliga skäl inte tippa över åt något håll. För mycket rött - som är färgen för möten med vänner och familj - kan resultera i för mycket känslor och stimuli och för mycket påfyllning som gör att jag triggas igång eller tar något från något annat viktigt.
 
För mycket frilansjobb riskerar att bli stress, för mycket läkarbesök är stress. Anställningen ligger där den ligger och är inte mycket att göra åt. Det jag då kan behöva vara noggrann med är att boka in vila och återhämtning och se till att inte boka in annat där. Dagar av grönt, så som idag får det inte ruckas på. Men för mycket grönt gör mig uttråkad och understimulerad. Det kan i förlängningen leda till ångest och depression. Så en balans är så extremt viktigt. Självklart för oss alla men ser jag till mig själv och min bipolaritet så får det inte tippa över åt något håll. 
 
På en skala 0 till 10 behöver jag röra mig i mitten, någonstans mellan 4 och 6. Börjar jag röra mig mot 6 måste jag försöka röra mig tillbaka mot mitten. Hamnar jag på 7, 8 för där är det fara och färde. Då är det fara för hypoani. Vid 9 är det ingen återvändo och vid 10 är jag sjuk. Rör jag mig på 3 och 4 är livet lugnt men halvtråkigt. Vid 3 blir jag understimulerad, vid 2 kommer de existentiella grubblerierna och vid 1 får jag patologisk och depressiv ångest. Vid 0 är jag djupt deprimerad. Det är naturligtvis mer komplext än så, i synnerhet inte då jag faktiskt har en blandad form av bipolära skov men för att det ska vara lite lättare att förstå.
 
Skalan är så snäv. Det är otroligt lätt att tippa över. Det är så livet ser ut. När jag börjar känna att jag är på väg åt fel håll krävs det så lite för att jag ska tippa över åt den ena eller andra kanten. "Du behöver lära dig att leva i gråskala" var min terpeuts mantra. Så tråkigt. Han märkte på mig att när jag väl släpper in mörkret så har det en tendens att överskölja mig och slå rot och när jag släpper in ljuset vill jag ha allt. Som Ikaros som ville flyga nära solen. 
 
 
Förra lördagen när jag och Kerstin var ute och firade att manuset var inskickat
 
 
"Varför kan hon inte ta medicin så hon slipper hålla på sådär då?" kanske du som har lite koll på de här sakerna tänker. Ja om det ändå var så lätt. Tyvärr är inte medicinering för bipolariär sjukdom ett tillräckligt prioriterat ämne för forskare inom farmakologi och psykiatri så vi dras med gamla mediciner sen halvsekel tillbaka. Jag har tagit medicin sedan 1995, det vill säga i tjugofyra år. De första tre åren fick jag antidepressiv medicin vilket är farligt om man har en ärftlig benägenhet till bipolaritet. Det var den medcinen som gjorde att min bipolära sjukdom bröt ut på allvar. Ganska vanligt att den debuterar så. Så efter tre år fick jag litium. Det gamla klassiska läkemedlet för patienter med bipolära skov. Litium var bra för mina maniska skov men gjorde mig inte frisk. Jag  förblev deprimerad. I tre år tog jag medicinen men var i stort sett deprimerad under hela den tiden till mina barns stora sorg. 
 
Lösningen har kommit att bli medicin för epilepsi. En medicin som inte var så vanlig 2002 när jag fick den men som jag hade läst om och som användes flitigt i USA i det här syftet. Mitt liv förändrades drastiskt och jag orkade ta tag i problem som jag länge känt mig vanmäktig inför. Jag fick ett helt nytt liv men det var också då mitt liv på lina började för medicinen skyddade mig inte helt och hållet mot manierna. Under en lång period tog jag två sorter och då var jag både skyddad och dövad men dit vill jag inte tillbaka. Så sedan 2015 har jag lovat min läkare att jag ska klara det här genom att kompensera med ett balanserat leverne. Sova 8 timmar, äta regelbundet, inte dricka alkohol och träna (ett glas bubbel för att fira får man dricka). Det klarar jag ganska bra men jag åkte dit för två år sedan, stressade för mycket och hamnade åter i ett skov som krävde ett år av sjukskrivning på deltid.
 
Jag tror inte jag berättat om min medicinering förut men när jag skriver får jag också klart för mig vad det är som har hänt och var jag befinner mig och jag inser ju att jag måste stanna upp nu och börja säga nej. Jag har ett löfte att hålla. Om tre veckor ska jag göra en ny psykiatrisk utredning, eller jag håller på med en rättare sagt. Det har inte gjorts någon ordentlig utredning på tjugo år och eftersom jag byter vårdgivare för första gången på tjugo år - vilket är ett stort steg - passar de på att utreda mig. Det är både nervöst och spännande. Den främsta orsaken är för att se om jag har rätt medicinsk behandling. Det finns indikatorer på att jag kanske inte har det. 
 
Nu lyser solen i öster men himlen över Bromma är mörkt grålila. De märkliga kontrasterna skapar ett ett ljus som får pelargonerna att se neonrosa ut. Jag har flera mogna tomater som jag ska lägga på min lunchtallrik. Det är vackert med alla blommande perenner och klematisen som slingrar sig på spaljén. Jag ska ut snart. Jag vill lukta på skogen och ta en sväng förbi hästarna vid Eolshälls gård. För jag har semester och ska inte skriva mer. Jag är ledig och ska bara vara.