Magdalenas värld

Jag tror det handlar om utanförskap
Det blev en långpromenad på tiotusen steg idag. Jag har äntligen lyckats bryta rutinen av brist på rutiner. Det jag har kvar att komma tillbaka till nu som är en förutsättning för att jag ska lugna kaoset i huvudet är matlagning på söndagar, regelbundna och sunda matvanor och regelbunden sömn. Det har verkligen varit hipp som happ med det mesta den senaste månaden. I och med att jag försökt ställa om kosten från mejeriprodukter till alternativ som är gjorda på havre har jag tappat en massa bra sätt att få i mig protein. När jag tränar mycket har mejeriprodukter varit toppen men den här sommaren har min mage protesterat och läkaren avrått mig av flera skäl. Men det ska nog bli ordning på mig också men idag kom jag faktiskt på det här med att det varit en omställning och fick lite medkänsla med mig själv. Det har inte varit helt enkelt. 
 
Jag är hur som helst stolt över att det blev en promenad. Jag promenerade till Bredäng och Konditori Lyran där jag satt och läste på balkongen med utsikt över Mälaren. Tre svanar flög i racerfart längs vattnet mot Axelsberg och jag tror faktiskt de är hos mig nu. En grupp ryska män i keps umgicks högljutt över en kopp kaffe intill mig. Jag fick brottas lite med mina fördomar om att Lyran är ett fik för svensktalande kärnfamiljer, ensamstående akademiker och hipsterpar. Tiderna ändras. När de sju männen lämnat sitt bord ersattes gruppen av en annan grupp ryska män i keps. Jag får ständigt påminna mig om att jag som alla andra är belastad med fördomar och förutfattade meningar. Ibland tänker jag - som har läst mycket anknytningsteori - att det som många kallar främlingsfientlighet och rädsla för främlingsskap inte alls handlar om rädsla eller fientlighet för främlingar Jag tror det finns en psykologisk förklaring som innebär att gamla känslor av utanförskap triggas igång i oss. Vi förlorar den tillhörighet och trygghet som är livsviktig för oss när vi inte förstår vad som sägs och görs. Våra instinkter som innebär att vi riskerar att bli utstötta från gruppen innebär ju att vi inte kan överleva på egen hand om vi ska det ur ett evolutionärt perspektiv. Sju män som pratar om något jag inte förstår. Inget är som det brukar. 
 
När jag åker röda linjen mot eller från Alby och Norsborg - vilket jag gör varje dag - tillhör jag en svensktalande minoritet. Känslan av att grupper pratar ett annat språk som jag inte förstår med sådan självklarhet kan få mig att känna mig utanför. Likaså om de pratar högljutt i telefon - vilket är vanligt under resan i morgonrusningen - så får det mig att undra vad jag inte får ta del av. Det väcker känslor i mig. Jag kan inte sitta där oberörd i min ensamhet. Om alla människor skulle kunna sitta där trygga och oberörda tror jag inte vi skulle ha ett samhälle med det vi kallar främlingsfientlighet. Jag tror så att säga att främlingsfientligheten bygger på anknytningspsykologi, dvs. att individen har upplevelser sedan barnsben, skola eller med kamrater som triggas igång när andra har en uppenbar samhörighet som jag som ensam individ inte bjuds in till. Svaret för att bemöta detta blir att stöta bort, hävda sin rätt och förkasta. 
 
Kanske är det en förenkling av problematiken men jag har tänkt på det så många gånger. När en grupp ryska män sitter och pratar högljutt på ett konditori som så länge jag kan minnas varit en plats för "städade" svensktalande medelklassfamiljer från Mälarhöjden, blir jag mot min vilja en smula provocerad. Jag kan inte läsa min bok, jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte ens förstå vad de säger. De har en gemenskap och skrattar men jag kan inte skratta och glädjas med dem eftersom jag inte förstår. Det gör att jag känner mig korkad och irriterad och när jag känner så skäms jag. Somliga har slutat skämmas över att de känner vad de känner och tycker de har rätt att förkasta, fördöma och straffa. Det tycker inte jag men jag tycker vi kan börja reflektera kring vad det är som gör att vi människor - för vi är alla människor - känner oss hotade av dem vi kallar främlingar. Inget är ju svart eller vitt eller hur? Inget är ju så enkelt att några bara tycker att några andra är dumma i huvudet för att de kommit och tagit deras jobb. Den förklaringen har vi väl ändå lämnat bakom oss för länge sedan? Jag vet att jag är ute på lite farligt vatten och riskerar att trampa i klaveret genom att ta upp detta till diskussion men jag har tack och lov börjat prata med några om det här och jag tror det är viktigt att börja konfrontera sig själv och sina egna fördomar. 
 
Vad tror du är orsaken? Eller rättare sagt har du någon teori om någon av alla de orsaker som kan spela in?