Magdalenas värld

Igår var jag in till stan och träffade sjukgymnasten och rehabtränade på gymmet. Jag har nu tagit kontakt med PT:n och ska börja träna för honom nästa vecka, trots att jag inte vet hur det går med sjukpenning. Snälla, håll tummarna! Jag har nu blivit så pass stark i kroppen att jag blir otålig och önskar att det ska gå snabbare men sjukgymnasten tar ner mig på jorden och får mig att förstå att det hela tar tid. Jag antar att det är lite som med små bebisar som precis börjat hasa sig fram. De känner lycka över att kunna förflytta sig men detta innebär ju inte att de på en gång kan krypa. När de sen lyckas krypa vill de gå men det innebär ju inte att man på en gång kan gå. Jag är som en bebis och än så länge kryper jag fram i livet men reser mig försiktigt och lutar mig mot en stol.

Efter gymmet gick jag hela vägen från Hornstull, 40 minuters uppförsbacke, till Victoriabiografen. Jag träffade i och för sig min sons flickvän och hennes kompis och stod och pratade med dem en stund vilket var jättetrevligt, men sen gick jag vidare och köpte biobiljetter. Jag och en vän hade bestämt oss för att gå och se Jag är Ingrid, men först skulle vi äta mat på restaurang Chutney där jag ställde ut mina målningar för några månader sen. Filmen var bättre än jag trott. Jag hade förväntat mig en film om Ingrid Bergmans karriär men många känslor väcktes och vi kunde helt enkelt inte gå direkt hem utan satte oss på Victorias café och pratade om Ingrid och hennes imponerande karaktär, vad hon måste ha tänkt och hur det kom sig att hon tog de beslut hon gjorde. Jag kan inte låta bli att dra in psykologi och anknytningsteori när jag ser en film som denna, som handlar mycket om relationer.

Jorden snurrar, livet går vidare 

Ute på gården spelar två små pojkar fotboll fortfarande trots att det börjar mörkna. Jag ser dem ute så gott som varje dag och deras ändlösa bollsparkande påminner mig om när mina barn var små. Särskilt min äldste son var otröttlig. Man fick lov att ta sig tid och sysselsätta de små så att jag kunde ägna mig åt att sparka fotboll med den äldre en stund. Vi hade landställe och när familjer kom och hälsade på hade vi alltid Familjefotboll som aktivitet, med blandade lag. Min son var Tomas Brolin och min dotter Henke Larsson. Min yngste son satt mest i sandlådan för när han var tokig i fotboll hade vi hunnit skilja oss. Jorden snurrar och livet går vidare. Min son har nu en egen son som fyller fyra idag. Han har ännu inte visat intresse för fotboll men det kommer kanske.

 

Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef. Jag har fått fast tjänst som är tänkt att öka i omfattning nästa år och jag vill verkligen stanna här på den här arbetsplatsen. Det är länge sen jag haft en chef som jag trivs så bra med, om jag någonsin haft det, dom växer inte på trän kan jag säga som haft rätt många. Vi pratade om framtiden och då kände jag att jag ville vara ärlig. Jag ville vara rak och berätta om min sjukdom som jag annars har för vana att dölja för arbetsgivare. Min erfarenhet är ju den att jag blivit diskriminerad när jag berättat, men jag kände mig ganska övertygad om att det skulle jag inte bli denna gång. I nästan sjutton år har jag hållit den hemlig men i början på sommaren fick det vara nog, jag orkade inte längre. Jag talar inte om min astma, ej heller om struman eller om min hjärt- kärlsjukdom, nej jag menar min bipolära sjukdom. Så många fördomar som jag mött. Så många som tror att de vet. Det är en sån lättnad. "Så bra att du berättade", sa han och sen var allt som vanligt. (Läs mer under kategorin Bipolaritet om du vill).