Magdalenas värld

Hösten har kommit. Nej, det får vi verkligen hoppas att den inte har. Men idag kändes det verkligen så. Samma kväll som många av oss kom hem efter den första arbetsdagen, efter semestern, möttes vi av hårda, kalla vindar. Jag satt på balkongen igår kväll för att montera min nya solcellslampa och såg hur det gick vita gäss nere i viken. Jag hade sett fram emot att njuta av kvällsbelysning på balkongen i kväll, istället är himlen full med gråblå moln efter en kulen natt och många hårda vindbyar under dagen. Jag promenerade till pizzerian på lunchen för att köpa sallad men höll på att blåsa bort. Andra cyklade till jobbet i motvind och trodde aldrig de skulle komma fram. Och ikväll lyser mina solcellslampor med sin frånvaro på balkongen. Solen som skulle få dem att glöda uteblev. Men himlen börjar arta sig över Bromma, så vem vet, kanske blir det sol i morgon trots allt. För synd vore det ju om hösten kommit på allvar. Jag har dock svårt att tro det.

 

Det har gått bra att jobba. Jag har inte mycket till röst och igår var astman påfrestande, men idag gick det bättre. Jag försöker vila min hungrande stämma så mycket jag bara kan men det är inte helt lätt. Jag har såklart längtat efter mina arbetskamrater och vill prata med alla jag träffar om hur de har haft det i sommar. Men ibland får jag helt enkelt spela den ointresserade, den där som har fullt upp med sig själv och sitt. Det är roligt att vara tillbaka och jag har fått ett eget arbetsrum. Ett fint rum som jag ser fram emot att inreda. Jag har redan köpt små saker och ska ta dit växter och annat och boa in mig. Det var länge sedan jag kände den längtan och det var länge sedan jag hade en egen arbetsplats. Ännu längre var det sedan jag hade ett eget arbetsrum att inreda, vilket inte är alla förunnat.

 

Det är fantastiskt skönt att vara på ett ställe och inte hatta runt som i vintras. När det var som jobbigast, i februari, mars, var det hemskt. Den stress jag kände då var inte att leka med. Att ständigt känna otillräcklighet. Att arbeta heltid, fast halvtid på två ställen med en arbetsbörda som lätt skulle kunnat göras av två heltidsarbetande höll på att ta knäcken på mig. Jag är så tacksam att jag insåg vartåt det barkade. Jag sa upp mig i grevens tid, som man säger. Det har kostat mig mycket pengar för jag fick ingen A-kassa men jag sparade min hälsa och det är jag glad för nu. Och nu kan jag känna trygghet som en normalt anställd igen. Jag har sjukdomsgrundande inkomst och jag får bli sjuk, kan bli sjuk. Det är värt mycket.

 

I helgen ska jag vara farmor. En hel helg. Det är fest i Göteborg som föräldrarna ska på, så barnbarnet får sova hos mig. Vi ska hitta på något riktigt roligt. Kanske blir det en tur ut på sjön om det är fint. Och lite god mat och fredagsmys hemma framför tv:n. Det beror ju såklart på vad det blir för väder. Vi har varit ifrån varandra hela sommaren, sågs bara en stund i helgen, annars ingenting. Jag har saknat honom så. Han har gått i simskola i sommar och haft det riktigt härligt och skönt. Nu börjar våra fredagsrutiner på nytt. Men innan vi möter den mörka hösten i varandras sällskap, hoppas jag vi ska hinna bada och sitta på balkongen och äta åtskilliga frukostar tillsammans under parasollet.