Magdalenas värld

Jag lever i mitt fina uterum som jag är så tacksam att jag har. Det är verkligensom att ha en fin terrass högt uppe i luften med utsikt åt alla håll. Jag har vackra blommor här, och tomater. Någon dag ska jag åka iväg och inhandla en klematis för det vill jag ha en. Den ska få övervintra i en kruka och så hoppas jag att den ska växa sig stor och klättra på min spalje som bara står och väntar på den. Jag orkar inte företa mig något och bör inte heller göra det eftersom jag är sjukskriven. Jag tar det lugnt och har ganska ont men min infektion är på väg bort och jag är feberfri och ganska pigg, så vill jag klarar jag i alla fall att gå till affären. Men det är bröstet och strupen som värker. Jag åkte till vårdcentralen i fredags. Mest för att få veta om jag hade bakterier och jag tryckte på det här med att strupen gjorde ont, tänkte att det kunde vara halsfluss men vad ser en läkare när han bara tittar ett par sekunder. och inte tar något prov? Han sa att det såg bra ut och eftersom sänkan inte var alltför hög nöjde jag mig med det, åkte hem med verkningslösa mediciner.

 

Får inte luft   

Men på natten svullnar strupen när jag ligger, och jag vaknar av att jag inte får luft. Natten mot lördagen fick jag panik och jag hostade så att halsen smärtade om möjligt ännu mer. Astman är inte extremt besvärlig, den vill visserligen inte släppa taget, men det är inte där problemet sitter. Under natten mot söndagen insåg jag att jag över huvud taget inte kunde sova, ja alltså jag vågade inte somna i rädsla av att vakna och inte få luft. Det hade då skett några gånger och har aldrig hänt mig tidigare trots att jag haft astma i hela mitt liv. Jag somnade till slut sittandes men vaknade med sådana kraftiga kvävningskänslor att jag blev rädd. Därefter måste jag hosta en lång stund för att åter kunna börja andas någorlunda normalt. Jag var utmattad av kortisonet som gjort att jag städat och fixat hemma och kunde inte bara hålla mig vaken, men jag var för rädd för att somna. "Jag vill inte dö här och nu", tänkte jag. "Jag vill inte bara ligga här och dö". Och jag var för första gången i mitt liv rädd på allvar.

 

Så vid tre tog jag en taxi in till SöS. Inte för att jag trodde jag skulle få så mycket bättre hjälp där, men för att jag var rädd och inte ville somna själv och kvävas av min andnöd. Jag sov inte den natten, inte heller på Södersjukhuset vågade jag somna djupt. Jag slumrade till lite då och då intill sjuksköterskedisken, men hann vakna i tid och behövde bara hosta och kämpa för att få luft så pass att jag hindrade den svåra andnöden. Som jag trodde hade den unga AT-läkaren inte mycket att komma med. Jag insåg och inser för det mesta när jag är hos någon annan än min egen specialist, att jag efter femtio år som astmatiker i specialistvård kan betydligt mer än dem, och det jag visste nu, var att detta var inte astman. Jag försökte förklara att något täpps till i strupen, det krampar och blir som ett lock. Det var det enda jag pratade om men han envisades med att låta röntga lungorna trots att jag vet att han inte misstänkte lunginflamation. De måste ju göra så. Utesluta sjukdomar mer än ta reda på vad det är.

 

Från akuten ringde jag min astmaläkare när måndag morgon äntligen blev telefontid. Jag visste att det var hennes första dag efter semestern och jag ville haffa första, bästa återbud och jag lyckades få ett samma dag. Det är jag glad för. Både hon och jag visste - efter över tjugo år tillsammans - att astman var det ingen fara med. Hon tittade mig i halsen och fann att den var helt igensvullen av svamp. Långt nere i strupen. Den svullnar och på natten när jag lutar mig bakåt är det svårt för luften att passera. Hon hörde på min röst och förstod direkt. Stämbanden är också angripna. Idag kan jag inte prata alls och det gör ont så fort jag gör det. Jag har fått medicin för svaminfektionen och är så tacksam för att jag har en kompetent läkare som fattar och kan. Både vårdcentralsläkaren och akutläkaren ville mest visa att de inte var handfallna fast de egentligen inte kan något.

 

Men det kan man ju kanske inte begära. Jag tycker dock  att det är ganska anmärkningsvärt att läkaren på akuten inte tittade i halsen, inte alls, fast jag påpekade upprepade gånger att det var den som gjorde att jag inte fick luft på natten. Ibland känns det verkligen som att vissa läkare som arbetar i vården fortfarande är elever själva. Jag som träffat så många vet att det finns jätteduktiga, unga nyexade läkare men det finns också de som är så oerhört oerfarna men för stolta och prestigefyllda för att rådgöra med andra och ta reda på mer, och ibland saknar det som är viktigast av allt - nämligen sunt förnuft. Kanske försökte han? Vad kan man begära av en akutläkare? Där kommer jag och berättar att jag inte får luft på natten och är rädd för att kvävas för första gången i mitt liv, att jag känner att något stoppar upp i halsen. Då skickar man väl inte den personen i första hand till lungröntgen? Man tittar väl åtminstone i halsen?

 

Men, men jag visste ju att det inte var någon idé och att jag skulle till min egen läkare senare. Det var väl bra med rita röntgenbilder kanske. Jag överaskades av hur många män som arbetar på akuten. Ett tag var det en majoritet av kvinnor som arbetade som läkare och många sjuksköterskor och undersköterskor var fortfarande kvinnor. Det ju fortfarande mest kvinnor som väljer vårdyrken, därför blev jag förvånad när det i stort sett bara var män på kardiologen där jag var. Säkert åtta män och bara en enda kvinna. Intressant att det kanske börjar svänga. Roligt om vården lockar fler män till att arbeta i olika roller och inte bara som läkare.

 

Jag har haft besök här på morgonkvisten av min mamma och bror. Vi fikade och smaskade på god, nybakt kaka men innan dess behövde min bror göra ett ärende och eftersom min mamma är van att jag pratar blev hon lite ställd. Så jag placerade lite fina diktböcker i knät på henne samtidigt som jag satt med min andningsaparat. Hon blev väldigt förtjust och lånade med sig. Jag har delat med mig av dem här på bloggen många gånger. Det är bara att söka under kategorin poesi. Brita af Geijerstam och Barbro Lindgren. Jag älskar att äga diktsamlingar och jag vill äga fler. Ja då menar jag bra lyrik som jag gillar. Jag har inte mycket skönlitteratur hemma i bokhyllan för det tar för mycket plats. Jag gillar streamingtjänster och att känna mig fri att läsa och inte spara, men konst, foto och poesi vill jag äga.