Magdalenas värld

Jag har nästan glömt bort hur man gör. Fingrarna rör sig långsamt, taffligt, de är helt otränade. Så lite jag har skrivit, så sällan, dessutom är det mer än två veckor sedan jag jobbade. Många år sedan jag skrivit så lite. Allt behövs hållas i trim, flåset, musklerna, magen, huden, tänderna, ja allt. Så också skrivandet. Det är en märklig känsla när fingrarna inte lyder och fel tangenter trycks ned. Men det är nog snabbt åtgärdat, om några dagar är jag i form igen. Men det ska erkännas att jag inte visste om jag ville fortsätta. Jag var nog ganska säker på att Brytupp.se hade gjort sitt. Men så i samband med att jag så här vid årets slut reflekterar över allt annat som hänt under året, reflekterar jag såklart även över bloggens vara eller icke vara. Det har varit en ganska omtumlande tid, den senaste tiden, trots det har inte mycket funnits att skriva om. "Kanske har den fyllt sitt syfte" har jag tänkt, "kanske är jag färdig".

 

Men så började jag sakna den, min vän, mitt sällkskap sedan två år tillbaka lite drygt. Jag insåg att jag inte alls är färdig. Kanske ska jag ta den till en ny nivå tänkte jag. Kanske ska jag verkligen satsa på den. Inte så att jag vill tjäna pengar på bloggen som jag gjorde tidigare, det orkar jag inte för det är mycket arbete med det. Jag fick ett erbjudande här om dagen och tog då åter ställning, men nej, jag har ett jobb. Bloggen ska vara mitt nöje och min källa till kreativitet, min kanal för uttryck. Genom bloggen får jag säga det jag vill ha sagt, genom bloggen får jag uttrycka och sätta ord på det som är viktigt för mig. Vi lever i en tid då uttryck är viktigt, vi behöver inte längre hålla saker inom oss. Utan bloggen har mitt liv känts en smula tomt. Inget målande, inget tecknande, inget musicerande, inget sjungande, inget bokskrivande och inte ens något bloggskrivande. Det går helt enkelt inte, det är inte jag.

 

Kreativt jobb 

Jag har ett kreativt jobb, det är jag tacksam för. Jag skapar många av mina  arbetsuppgifter själv och jag skapar mina metoder och till viss del också mål. Får jag en utmaning, ett uppdrag är det bara kreativiteten som sätter stopp för vad jag kan åstadkomma känns det som. Viljan och drivet finns alltid men inte alltid hälsan. Kompetensen skaffar jag på vägen. Jag älskar att få arbeta så. Att få arbeta med mig själv som instrument, att lyssna inåt och gräva fram vad jag har i min verktygslåda, eller kan man kanske se det som en palett om man ska vara lite högdragen. Jag målar och jag formar med färger av intuition och kompetens, toppat med min känslighet som kan vara obekväm men nödvändig. Att kunna titta inåt, in i mig själv och därmed in i andra människor, är min styrka.

 

Jag har lagt ner mycket engagemang i mitt arbete denna höst och i hop med bristande hälsa har jag inte haft mycket kraft över till annat. Men kanske kan det bli ändring på det 2017. Kanske kan jag lyckas kombinera dessa två brinnande intressen igen; att jobba med människor, barn och ungdomar, mänskliga rättigheter, rättvisefrågor och pedagogik å ena sidan och kreativt arbete i form av skrivande å andra sidan. För mycket av kreativa utmaningar gör mig sjuk men för lite av det goda gör mitt liv fattigt. En balans är nödvändig, i alla fall för mig.

 

Bloggen ska få en ny form, vet inte riktigt hur den ska se ut men den ska bli snyggare har jag bestämt mig för. Vad ska den innehålla? Ja det blir nog ingen större skillnad. Jag önskar att jag kunde skriva mer samhällsengagerade inlägg som jag gjorde första året men då arbetade jag inte heltid och hade tid att researcha. Jag vill inte heller att bloggen ska fokusera för mycket på min hälsa så som den gjort under långa perioder, men sånt kan man ju heller inte välja. Den skriver sig själv och påverkas av det som händer runt omkring.

 

Min familj kommer hållas utanför som tidigare, likaså mina vänner. Kanske nämns en och annan, kanske förstår ni ändå, att de finns där vid min sida. Jag har starka och nära band till många människor men lever ensam och behöver nog det på många sätt. Eftersom jag på många sätt - enligt vad jag förstått genom åren - lever intensivare än många andra är det lätt att bli uttröttad, slut och till och med utmattad. Det kallas att man är högkänslig. Som högkänslig behöver man vara rädd om sig och tanka stillhet och energi i sitt fridfulla bo. Jag är inte ensam, vi är många. Det gör att jag ibland väljer bort sociala sammanhang som andra tycker är självklara. Som att fira nyårsafton i sällskap. För mig är det mycket värt att vara med vänner men att vara på fest med många okända människor är mycket ansträngande. Då kan jag tycka att det är bra mycket skönare att snaska på lite godis framför tvn och se fyrverkerierna i hamnen nedanför. Men innan det är dags för det återkommer jag med nya inlägg.