Magdalenas värld

Sista vardagen 2016. Ett och ett halvt dygn kvar så har vi nytt år. I min ålder går det fort. Sommar, vinter, vår, höst, sommar, vinter, vår, höst. Jag har planterat tulpanlökar på balkongen, de ligger i en låda under presenningen, det dröjer nog inte länge tills de börjar titta fram. Sen är det inte långt kvar till första doppet och så där håller det på. Något vi får lov att acceptera, eller inte. Det väljer man själv. Jag tänker många gånger att jag lever på övertid. Det låter deprimerande jag vet, men jag kan inte rå för det. Jag har slutat med framtidsplaner, kan inte längre bestämma vad jag vill göra. Ja inte planer ett par månader framåt, men på lång sikt. Alla planer förvandlas till drömmar. "Kanske jag en gång kommer att resa till Karibien igen" "kanske jag en gång kommer att skriva en bok". Jag vet inte om det är en följd av förra årets njurinfarkt för det var då det började, min rädsla att planera långt framåt i tiden.

 

Jag kan tycka att jag är lite väl rädd att göra planer för i mina ögon är jag inte gammal. Så många människor börjar resa i sen ålder, gör sina storverk, skaffar familj, flyttar eller gifter sig. Min pappa var 75 när han gifte om sig och min mamma var 75 när hon träffade sin käraste. Själv kommer jag ofta på mig själv med att tro att allt är för sent. Det är för sent att bli författare, för sent att köpa hus, för sent att bosätta sig i Karibien, för sent att  prova allt jag vill. Jag vet givetvis att det inte är för sent, det är klart jag förstår men jag blir inte kvitt känslan av att leva på bonustid. Samtidigt som det kan låta fattigt och kanske till och med deprimerande innehåller den känslan oerhört mycket tacksamhet. Tacksamhet över att få vara frisk, över att få bo som jag gör, ha det jobb jag har och inte minst ha en nära och kärleksfull relation till den fantastiska familj jag har.

 

I min lägenhet tänker jag ofta att det inte är idé att skaffa sig alltför många nya saker, jag ska ju snart flytta till mindre. Ja, ni vet, servicehus eller vad det nu kan vara. Jag ser livets begränsningar tydligare än livets möjligheter, vågar inte planera stort, vågar inte tänka på vad jag vill göra i framtiden. Finns det nån framtid? Jag hoppas såklart som alla att jag ska få vara med så länge som möjligt, att jag ska få vara frisk, arbeta och må bra. Vem hoppas inte på det? Och jag jobbar för det också, tränar och sköter om min hälsa. Men känslan av att tiden är kort finns alltid hängandes över mig. Vi vet ju alla att livet tar slut, vi kommer inte i från det. Ändå är jag lycklig. Jag går inte omkring och deppar, snarare är jag nöjd. Livet är föränderligt, jag vet. Det har jag verkligen fått svart på vitt denna höst. Mycket har hänt i min familj, alla har vi genomgått stora livsomvälvande förändringar.

 

Förra året vid den här tiden arbetade jag på två arbetsplatser, det var en hektisk tid. Så mycket har förändrats sen dess, så mycket har blivit bättre. Jag var så stressad ett tag att jag tänkte "om jag inte varvar ner nu dör jag i en hjärtattack". Jag inser att jag gått och burit med mig den känslan ganska länge. Jag har varit rädd och inte vågat börja leva på nytt, jag var så nära döden då för ett drygt år sen. Hade jag inte kommit till sjukhus i tid hade jag inte suttit här, då hade jag inte fått uppleva det jag får uppleva nu. Mina barn, mitt barnbarn, resten av min familj, mina vänner och allt annat vackert.

 

Känslan av att vara nära döden återkom i somras. I augusti hade jag panik i över två veckor över att inte kunna andas på nätterna. Jag åkte in och ut från akuten, vågade inte somna ensam hemma. Jag var övertygad om att jag antingen skulle dö i en hjärtattack vid mina extremt svåra hostanfall, eller kvävas när jag inte fick luft. Jag har aldrig varit så rädd trots att jag haft svår astma i hela mitt liv. Efteråt har jag fått veta att stämbanden var så svullna både på ovansidan och undersidan att de täppte för hela struphuvudet, passagen var extremt trång och luften hade helt enkelt svårt att passera. Det var traumatiskt. En svår form av falsk krupp som vuxna sällan får. Svullnaden är bättre nu men stämbanden är ännu inte återställda efter fem månader.

 

Vågar inte   

Jag lever inte fullt ut än, jag vågar inte. Så fort jag tänker på vart jag vill resa kommer rädslan, "det är ingen idé", tänker jag. Men så såg jag ett program på tv på Annandagen, om "överlevarna" efter Tsunamin i östasien. Svenskar som berättade om hur de valt att leva efter sitt livs stora tragedi. Jag har ju inte genomgått något liknande men jag tycker man kan lära av allt. De sa att de lärt sig att de inte inte är någon idé att dra sig för något, att det är lika bra att kasta sig in i det mesta eftersom det ändå inte blir som man trott. Jag minns inte hur de uttryckte sig men de syftade på att hur mycket vi än klär våra barn i flytvästar och cykelhjälmar hemma och skyddar oss själva, så finns döden där, vi kommer aldrig i från den. Lika bra att leva fullt ut då. En av de kvinnliga överlevarna som förlorat sina egna barn hade valt att starta ett barnhem i Thailand. De två andra kvinnorna beundrade henne för hennes mod. Hon beundrade dem för att våga vara kvar i Sverige.

 

Alla styrs vi av våra rädslor, mer eller mindre. Vissa flyr dem, andra måste utmana dem. Kanske är det fler än jag som behöver plocka fram sitt mod 2017 och börja våga mer? Våga kasta sig utför och våga leva. Kanske är det fler än jag som behöver sluta tänka på att livet närmar sig sitt slut? Jag tänker inte så, det är nog mer än känsla. En känsla av att livet KAN ta slut när som helst. Jag kan få panik av lite tandvärk och tänker "nu är det kört, det var så här det började förra gången". Kanske vågar jag samla på mig nya prylar 2017 och istället för att tänka att jag snart ska flytta till mindre börja tänka att jag ska flytta till större. Kanske är det dags att börja leva fullt ut och sluta hålla tillbaka. Så fort jag tänker tanken blir jag rädd. Rädd för att jag åter ska bli sjuk, rädd för att hamna på psyket, rädd för att jag ska hamna på intensiven.

 

Men 2017 ska inte präglas av att jag överhuvud taget ska tänka på mig själv, 2017 ska präglas av fokus på andra än mig själv. Kanske är du själv i en annan process? Kanske har du under 2016 tänkt för mycket på andra för lite på dig själv. Nu är det dags att bry dig om dig själv, vara lite mer egoistisk, göra dina egna val, satsa på dig själv. Kanske behöver du skala av ditt engagemang till en pojkvän, flickvän, en gammal mamma, pappa, till dina vuxna barn, tänka mindre på familjen och mer på dig själv. Kanske behöver du tänka på att jobba mindre. Bry dig om din hälsa, träna och helt enkelt bara ha roligt. Har vi en tendens att vara alltför fokuserade åt det ena eller andra hållet kan det vara läge att åter hitta en balans.