Guldgula löv
Det är vackert ute men grått och ruggigt. Löven har hunnit få den där riktigt guldgula färgen medan jag varit borta och bara en del av lövkronan har trillat ner på marken. Då myser jag, men så fort alla löv är nere och formas till en geggig massa av regn, sand och grus då är charmen med hösten som bortblåst. Då vill jag inte vara med längre. Egentligen är det då jag ska åka bort, men det passar inte så bra i hop med jobbet för det är nu och framåt mitt jobb kommer bli som mest krävande. Så jag tog mig en avstickare innan de packar i hop för vintern vid Medelhavet. Därefter är man hänvisad till Kanarieöarna eller till någon av de andra kontinenterna om man vill ha sol och värme.
Hemma igen
Jag kom hem igår eftermiddag. Flyget landade vid en annan terminal än den tänkta så vi fick gå rätt ut i kylan och regnet och knalla bort till en buss som körde oss till terminal 5. Det blev en chock för kroppen som hunnit vänja sig vid ljus och värme. Det var inte gassande sol och blå himmel i Palma så det blev inget bad för mig eftersom jag ännu inte är bra i halsen och dessutom har ett skadat revben men det var skönt att sitta på stranden eller vid ett strandkafé och läsa och njuta av värmen och av att solen ändå tittade fram med jämna mellanrum. Jag har haft svårt att koncentrera mig en tid, har varit stressad, uppe i varv och en smula hypoman och tänkt alldeles för mycket på jobb. Jag fick påbörja några böcker innan jag äntligen kom in i en. Nu läser jag en gammal favorit. Inger Alfvéns böcker slår aldrig fel, jag har tyckt om dem sedan långt innan jag fick barn. Jobbet kunde läggas åt sidan och jag njöt och hade det bra.
Inte Spanien
Palma var inte riktigt sig likt. Min vän som är bosatt i Tyskland förvarnade mig och berättade att det skulle vara många tyskar där eftersom det var något lov i Tyskland. Dessutom hamnade vi på ett stort hotell som var helt och hållet anpassat efter tyskarnas behov och i receptionen talades det tyska. Det fanns inte mycket kvar att välja på när vi bokade resa och att vi skulle känna oss som en minoritet bland tyskar i Spanien var inget vi överhuvudtaget hade en tanke på. Det kunde vara lite påfrestande emellanåt, när de tog över scenen i baren och stod och skrek ut sina tyska sånger i en desperat längtan efter uppmärksamhet samtidigt som vi satt i vestibulen och tvingades hålla tyst eftersom jag har talförbud så fort jag måste överrösta eller tala i en bullrig miljö.
Inget wifi på rummet
Till slut gick vi självklart upp på rummet men där fanns det inget wifi. Man kunde köpa wifi per enhet för dyra pengar men eftersom jag inte kunde bestämma mig om jag ville ha för datorn eller telefonen fick det vara och därför blev det inget bloggande. Vi satt alltid en stund i entrén och surfade innan vi gick upp. Det var en upplevelse i sig att studera alla tyska barnfamiljer och pensionärer. Vid stranden "ägde" de restaurangerna som hade namn på tyska, menyer på tyska, tyska gäster, tyska rätter och självklart serverade och tilltalade sina gäster på tyska. Vi kom att röra oss närmare centrum, mot Can Pastilla stad och märkte att vi fann fler spanjorer där och en större blandning av turister.
Vart tog toleransen vägen
Jag tycker om Tyskland och tyskar. De gånger jag rest i Tyskland har jag blivit glad över den vänlighet och gästfrihet jag mött. Men i Palma fick jag aldrig ett entschuldigen, eller excuse me efter en knuff eller efter att de trängt sig, proppat in sig i hissen med varsin rullator och trängt in mig och min vän i hissväggen. Ibland kände jag mig som en möbel. Det är nyttiga erfarenheter, kanske beter jag mig likadant i vissa miljöer där jag känner mig hemma. Nästa gång får det bli ett litet hotell igen, kanske till en annan plats till och med. Ändå är jag så förtjust i Palma. I stranden, i platsen, i staden, i atmosfären. Sen råkar ju jag höra till dom som inte gillar att "plöja nya vägar i hjärnan" för att använda ett favorituttryck myntat av min väninna, i alla fall inte när det kommer till resor. Jag tror att jag plöjer så många nya vägar hela tiden och har gjort i mitt liv, att jag behöver vila när jag reser, jag behöver spara energi och det gör jag genom att åka till en plats jag känner till.
Födelsedag
Det är min födelsedag idag. Det är inte som förr när man låg kvar i sängen och lyssnade till skramlet i köket och prasslet av paket och väntade på att familjen skulle komma till sängen och sjunga. När jag var liten kom mina föräldrar, som vuxen var det mina barn som kom till min säng med bricka, tända ljus och paket. De gav alltid så fina presenter. Jag vet inte hur många läppstift jag fått av barnen. De vet att jag älskar läppstift. Jag blir rörd när jag tänker på det, eller så fick jag en CD av en favoritartist eller någon låt jag någon gång uttryckt att jag gillade. Min son köpte Gravel Pit med Wu-Tang Clanför dyra pengar en gång, han visste att jag gillade den. Nu vaknar jag och tar fram mobilen och ser om någon skickat ett grattis på facebook och det var det. Många. Över 50 stycken. Mamma ringde innan jag klivit upp ur sängen och nu börjar mina barn att vakna och smsa. De kommer ikväll, hela gänget. Vi ska äta mat och tårta i röran här hemma. Jag ska städa så gott jag kan. Jag längtar efter dem.
Bryt upp, bryt upp! Födelsedagar är en tid för gemenskap. Att bagatellisera sin födelsedag är att dra sig undan gemenskap för mig. Kanske har man ingen gemenskap. Födelsedagar handlar inte om presenter utan om att träffas och ge och visa kärlek. Idag visar vi det via sociala medier. Det betyder mycket för många, även för mig och är inte att förringa.
0 kommentar(er)
