Magdalenas värld

Det var länge sedan jag skrev. Det har varit tuffa veckor den senaste tiden både för mig privat och på jobbet. Rösten bär inte än och jag blir slut efter så pass mycket ansträngning som jobbet innebär. När jag kommer hem ska jag vila men eftersom detta pågått i över två månader kan jag inte isolera mig helt och hållet. Jag har stort behov av att träffa vänner och familj och gör det till viss del men långt i från i den utsträckningen jag skulle vilja. I helgen har jag haft barnbarnet här. Barn förstår snabbt att nu är det nya regler som gäller. Jag ber honom ställa frågor så att jag kan nicka eller ruska på huvudet. Om han är en bit bort och ropar på mig och väntar sig att jag ska svara bestämde vi att jag skulle klappa i händerna för att visa att jag hört och att jag är på väg. Ofta kommer han då till mig i stället. Han var snabb på att förstå att mina röstresurser var begränsade, betydligt mycket snabbare än många vuxna. Så vi har pusslat, spelat dataspel, ritat och och tittat på vetenskapliga program för barn.

 

De vuxna i min omgivning är förstående men det som händer när jag säger att jag vill vila rösten eller markerar att jag inte kan prata när det är buller runt omkring och jag inte kan överrösta, är att de tystnar och/eller blir handfallna. De är inte vana att jag inte pratar. Det som är intressant i detta är att jag ofta har lite dåligt samvete för att jag pratar mycket men blir här samtidigt medveten om hur mycket jag driver en konversation framåt och då även mitt lyssnande. För när jag inte kan ställa frågor tar inte den andre alltid de initiativ som jag skulle hoppas på. Jag försöker uppmuntra den andre att fortsätta men när jag inte kan svara "jaha", "nähä", "varför då?", "berätta mer" dör konversationen. Rösten är så viktig och det gör mig ledsen och utmattad att använda den när jag inte orkar och det gör mig ledsen och utmattad att inte kunna umgås med folk.

 

Jag har börjat gå hos en logoped. Hon har lärt mig hur jag ska prata och jag försöker prata så men det innebär att jag pratar med en mycket svagare röst än jag brukar och den rösten vill inte höras i den miljö jag arbetar i. "Du ska prata med magen" säger alla till mig då. De förstår inte att jag är i ett akut sjukdomstillstånd och jag orkar inte förklara för dem hur det ligger till. Jag ska träna mig i att säga Hm-m på ett särskilt sätt och jag måste tänka på hur jag andas och använder strupen när jag styrketränar. Det innebär att jag inte kan göra de tunga marklyft jag är van att göra eftersom jag då stannar till i andningen och spänner strupen för att sen andas ut. Igår när jag var hos PT:n var vi båda ganska deppiga för det gick knappt att göra någonting av det som vi i normala fall gör och så kommer det vara ett bra tag framöver.

 

Jag har fått talförbud när jag ska flyga. Jag får inte tala alls när vi är uppe i luften. Det sliter extremt mycket på stämbanden att vara på hög höjd tydligen, dessutom är planet en bullrig miljö vilket man kanske inte tänker på. Jag får be min väninna beställa kaffe för när jag inte pratar reagarerar människor väldigt underligt. På Konsum igår svarade jag inte utan nickade, log och mimade. Han i kassan såg på mig som om jag var en idiot. Är det så människor med olika talstörningar och afasi bemöts? Den veckan jag var tvungen att vara tyst försökte jag få ögonkontakt med människor när jag skulle genom en trång passage av människor, för att slippa använda rösten. Då hände det att en person medvetet gjorde det ännu svårare för mig att komma fram för att demonstrativt avvisa mig eftersom jag inte ursäktade mitt påträngande beteende. Antingen fick jag välja att stå och vänta tills människan snällt flyttade på sig vilket kunde dröja eller så var det bara att klämma fram ett "ursäkta".

 

Att inte ha en röst innebär verkligen en funktionsnedsättning. Nu kan ju jag prata men jag kan verkligen inte prata i alla miljöer och jag borde inte prata så mycket som jag gör. Det är därför en mycket intressant erfarenhet att lära sig att leva utan röst. Just nu använder jag rösten dagtid på jobbet, där jag måste men när jag kommer hem undviker jag i mesta möjliga mån att prata. Sedan jag var hos logopeden har jag insett att jag måste förändra mitt sätt att prata, jobba och bete mig. Nu blir det röstvila resten av helgen. Jag hade gärna velat hitta på andra saker men jag har inget val.