Magdalenas värld

Ibland blir jag nostaligisk. Då tänker jag tillbaka på mina tidiga tonår eller när jag gick i mellanstadiet och började lukta försiktigt på vuxenlivet. Jag hade inte börjat tjäna mina egna pengar men kunde ibland få ihop några extra slantar genom att kratta löv i trädgården eller måla på huset. När jag fått ihop mina tappert sparade slantar åkte jag raka vägen in till stan, ofta direkt till Birger Jarlspassagen eller Gamla Brogatan. Där kunde jag kika på de stora tjejerna, de med långa, vida kjolar och högklackade boots. Många vuxna var klädda i denim från topp till tå med utsvängda jeans som täckte hela foten. Jag minns att jag och mina kompisar mätte bredden nertill på jeansen och så låg man ner när gylfen skulle igen, ibland sprack tyget intill gylfen för att de var så tajta.

 

Jag var 11 år när jag för första gången fick ta pendeln till stan på egen hand. Oftast åkte jag in en lördag, men en gång minns jag att jag skolkade från skolan och åkte in en vanlig vardag. Jag gick omkring ensam och inandades atmosfären i butikerna och lyssnade på musiken som spelades i högtalarna. När jag kom in på Gul&Blå i Birgerjarlspassagen såg jag Frida i spiraltrappan, Frida från ABBA. Det var stort. Hennes hår var knallrött och krusigt och hon hade en kappa som var så lång så den nästan släpade i marken. Jag blev ståendes och häpnade av fascination.

 

Jag älskade mode och smink redan i tidiga tonåren, ja så tidigt som i tioårsåldern. Min kompis och jag tränade oss att bläddra i magasin med målade naglar. Vi ville se vuxna och glamorösa ut och vi började dricka te i stället för saft. Mamma lät mig inte köpa mycket kläder, det blev ett eller några par jeans per år, men hon tillät mig prenumerera på Damernas Värld. Redan som 11-åring hade jag en egen prenumeration. Jag klippte ut modebilder och satte upp på väggen. Efva Attling var en av modellerna i tidningen på den tiden. Jag frågade mamma för ett tag sen hur det kom sig att hon betalade en prenumeration när jag var så ung samtidigt som hon var restriktiv med modekläder, hon var ju själv ingen modefantast. Då svarade hon att hon visste att jag gillade Kerstin Thorvall och att hon förknippade Kerstin Thorvall med Damernas värld.

 

Jag njöt av att få tidningen i brevlådan och såg alla butiker och köpställen som ett stort och intressant mysterium. "Gröna moln och blått gräs". Hur kunde en butik ha ett så vackert namn? Jag lärde mig fler märken men kunde ju självklart inte handla de riktigt dyra plaggen. Ibland när jag var i stan gick jag in på någon av de fina butikerna bara för att få uppleva stämningen och lyssna på musiken. Jag minns en sommar när jag gick in på Margot i PK-huset och handlade ett par shorts på rea. Trans Europe Express med Kraftwerk spelades högt i högtalarna och jag ville inte gå därifrån. Margot hade en riktigt fin plastpåse. Jag använde den tills den var söndersliten.

 

Det var något magiskt över modevärlden på 70-talet. Jag ville vara som alla de där stora tjejerna, jag ville bli vuxen. Kanske är det därför jag fortfarande är så förtjust i 70-talsmodet. Lika magisk var Damernas värld. Den gav mig kreativ inspiration och eftersom jag själv var kreativ och kunde sy, kunde jag med lite knep och knåp få ihop de plagg jag inte kunde köpa. Jag rotade i gamla gömmor, färgade och köpte modeaccessoarer på rea för att få till det så som jag ville ha det. Min farmor har nog lagt grunden till mitt modeintresse. Hennes vind var något alldeles särskilt. Hon klarade sig inte med ett vindskontor utan hade tre och i dem var det bara kläder. Jag är visserligen ganska praktiskt när det gäller kläder, men är samtidigt fortfarande helt såld på känslan att få bläddra i ett modemagasin eller komma hem och rota fram sprillans nya klädesplagg ur en tjusig butikspåse. Det är nog den enda riktigt svåra last jag har.