Magdalenas värld

Helgen har kommit till sitt slut och jag sitter på en buss någonstans utanför Gävle. Datorn är med för på vägen hit satt jag och jobbade. På hemvägen däremot har det blivit en spännande tv-serie. Så spännande att jag nu måste ta en paus. Jag sitter och skruvar på mig i mitt säte och vet inte vart jag ska ta vägen. Det är ännu ljust ute men vädret har inte varit särskilt fint idag. Vi tog en promenad före lunch men himlen var fylld av gråa moln. Det har varit en vilsam helg men tyvärr har jag inte kunnat prata så som jag har önskat och så som vi brukar. I vanliga fall sitter vi uppe till sena natten och pratar om allt mellan himmel och jord men just nu håller inte rösten för det och andningen räcker inte till.

 

Hennes dotter gav uttryck för en viss avundsjuka gällande vår långa vänskap. I snart 35 år har vi kännt varandra. Jag var 19 när vi sågs första gången och när jag förklarade för dottern i går att jag inte ens fyllt 20 som hon såg hon mycket förvånad ut. I den stunden kunde jag se hur hon för sitt inre såg någon av sina väninnor framför sig. Hur de 35 år senare skulle resa till varandra för att knyta sina vänskapsband ännu hårdare, kanske för resten av livet.

 

Jag har flera vänner som jag känt i över trettio år. Det är en av mina bästa grenar, att hålla liv i relationer. Men jag gör det inte till vilket pris som helst. Går en vänskap över i att suga för mycket energi från mig har jag heller inga större svårigheter att se vad den är värd. Man behöver inte så att säga "göra slut" men kanske behöver man ta en avtagsväg och gå åt skilda håll under en period. För det är inget självändamål att hålla liv i relationer. De ska vara ömsesidiga, fruktbara och inbringa kärlek och näring till båda parter. Kanske är det obalans emellanåt för att sedan jämna ut sig. Man turas om att finnas för varann, stötta och ge energi men i det långa loppet får det inte bli en som bär och en annan som åker snålskjuts. Det har jag varit med om och det ger jag inte mycket för. Det är varken roligt att vara den som åker eller bär.

 

Ändå har jag mer än en handfull vänner och vänskapsrelationer jag värderar mycket högt. Det hindrar mig inte från att lära känna nya människor och vara öppen för vad dessa relationer har att ge. Relationer är utveckling. Relationer gör livet värt att leva. Ändå lever jag inte så att säga i en relation. För mig är inte den där enda, nära relationen absolut nödvändig längre, så som den var tidigare. Jag har levt i nära relationer och givetvis beror det på flera olika saker att det blev fel och inte så bra som jag hade hoppats på, men det innebär inte att jag varken är särskilt bränd eller nödvändigtvis måste bevisa för mig själv att en ny relation skulle göra mig lyckligare och livet mer meningsfullt. Så länge jag inte har det behovet ligger jag lågt. Att dejta kostar mer än det smakar. Jag lever ett bra liv och jag är lycklig.

 

Många ser en nära relation som svaret på mycket i livet. Att leva tillsammans med någon man delar sina närmaste tankar med, någon man kan känna tillit och förtroende till, attraktion till och fysisk kärlek, ömhet och passion. Jag har varit där. Jag har levt i både bra och dåliga relationer, destruktiva och passionerade. Men att jag inte gör det just nu innebär inte att jag känner saknad. Att leva som singel innebär inte att jag känner mig ensam och oälskad. Vad jag däremot känner är ibland en ilska över vårt "tvåsamhetsnormativa samhälle". Att många betraktar det som konstigt när man väljer att leva ensam. Som om jag inte valt det själv och vore oönskad. Så ser vårt samhälle ut både blande hetero- och homosexuella, och även bland transpersoner. Tvåsamheten är en starkare norm än många andra, som få ifrågasätter. Att leva ensam betraktas som något vi inte väljer själv. Så lite många vet om varför vi gör de val vi gör.