Magdalenas värld

Det är tidig morgon och jag har tagit lite ledigt eftersom jag jobbat två sena kvällar. Skulle egentligen åkt i väg och träffat min son för att äta födelsedagslunch men vi sköt upp det till torsdag kväll i stället. Då ska han få sin present och lite firande. Hade tänkt jobba "på stan" som jag säger men istället ska jag snart sätta mig och jobba hemifrån. Jag tömde mitt arbetsrum på jobbet i går. Min vän kom och hämtade med bil och jag tror vi lassade in sju stora kassar i hennes bil. Jag fattar inte att jag samlat på mig så mycket grejer men jag gillar att göra det hemtrevligt omkring mig och ett fint rum kräver fin inredning. Så nu står alla dessa kassar i min hall med tavlor, affischer, böcker, koftor, flera paraplyer, skålar, muggar och en massa andra saker.

 

Datorn är så gott som rensad och ska tillbaka till sin rättmätige ägare och allt ska föras över på externa enheter. I morgon ska jag till min arbetsplats och träffa den vikarierande chefen och vi ska gå igenom alla mina ärenden. Jag sitter på en hel del kunskap som ingen egentligen tagit sig tid att följa upp och så blir det väl, alla har fullt upp med sitt och det är nog det som är charmen med mitt jobb, att jag jobbar så självständigt. Oavsett hur det ser ut lider nu tre års arbete mot sitt slut och på fredag sätter jag punkt. Det är sorgligt och skönt på en och samma gång. Jag ser fram emot att få mer ledighet och att arbeta som konsult, det ger mig den frihet jag längtar efter just nu. Vem vet, kanske jag blir kvar ett tag. Då kan en konsultanställning bli ett riktigt bra alternativ när man närmar sig pensionen. Deras jobb är ju att hyra ut mit oavsett hur mycket eller lite jag arbetar.

 

De är ännu inte klart vilken arbetsplats jag ska till så jag åker till kontoret på måndag morgon. "Kom hit och fika och prata med oss och de andra konsulterna" sa min konsultchef igår. "Flera andra väntar på nya uppdrag och då får vi möjlighet att ses och lära känna varandra. Det är det jag gillar med det här sättet att jobba, att man har en trygghet utanför arbetsplatsen. Jag har jobbat för dem i tre omgångar tidigare och en sommar arbetade jag till och med på kontoret så jag känner dem vid det här laget och social som jag är tycker jag alltid det är rolgit att lära känna nya. Men hur själva arbetsplatsen är och blir har jag som sagt ingen aning om. Jag kommer sakna mina nuvarande kollegor och ett som är säkert är att jag inte kommer att få ett lika fint arbetsrum som jag haft, men det känns sekundärt.

 

Solen skiner för jag vet inte vilken dag i ordningen men igår när jag var på jobbet var det nog ganska molnigt större delen av dagen. Jag jobbade först till fem och var helt slut när jag kom hem, jobbade vidare men till slut somnade jag framför tvn. Klockan nio ville jag inte missa Lisa Nilsson som sjöng på Skansen. Det är alltid omöjligt att få biljetter till hennes konserter, de går åt så snabbt. Hon uppträder oftast på små scener och alla vill se och höra henne. Igår hade jag velat vara där men kunde självklart inte köa eftersom jag jobbade. Så nu får jag se fram emot Ane Brun istället. Henne vill jag aldrig missa.

 

Jag känner mig glad och uppåt och inser att min hälsa blivit så stabil att jag knappt kan se mig som sjuk längre, eller rättare sagt, jag ser mig inte som sjuk vilket jag gjort i många år. Jag är nog en av de friskaste personer jag känner, ha ha. Förr har jag behövt ha tillgång till sömnmedicin och lugnande, ja det är faktiskt bara ett år sedan jag slutade med regelbundet användande av sömntabletter. Från det att jag låg på intensiven för två år sen tog jag en halv sömntablett varje kväll i ett år. Jag gillade det inte men kunde inte sluta för varje gång jag försökte ledde det till sömnbrist vilket i sin tur riskerar att leda till hypomana skov. Sömnen är A och O för många men extra viktig för personer med bipolär sjukdom.

 

 

 

Förra sommaren när jag var ledig bestämde jag mig för att det skulle gå, jag ville bli fri mina benzodiasipiner. Jag läste på om Feng Shui och började rusta upp mitt sovrum, möblerade om så att energierna skulle flöda i rätt riktning, jag köpte mörkläggningsgardiner och slängde ut allt som oroade. Det hjälpte. Direkt jag hade gjort mina förändringar kunde jag börja sova, jag behövde inte ens vänta på att väggarna skulle få den lugnande blågröna färg jag beställt. Mina tabletter har blivit liggande men när jag berättade för terapeuten att jag tagit sobril någon gång i vintras ville han att jag skulle försöka vara utan genom att använda mig av mindfulnessövningar. Även det har fungerat och idag plockade jag bort en massa tabletter jag haft bland mina dagliga mediciner och la undan dem.

 

Jag vet att det finns personer som måste ha sobril och jag skulle nog inte klara mig utan stämningsstabiliserande, då skulle nog ångesten kunna bli funktionsnedsättande igen, men jag är glad att jag kommit så här långt. Det är inget man gör i en handvändning och inget man säger till en patient med riktigt svår ångest: "Gör lite mindfulnessövningar så ska du se att det går över". Nej, det är inte så enkelt. Min resa mot ett friskare liv har tagit tio år. De viktigaste nycklarna är 1. ett regelbundet leverne med åtta timmars sömn och hälsosam livsstil 2. Fysisk träning 3. Psykoterapi 4. Mitt boende som gjort att jag får ljus, tystnad och återhämtning 5. En förstående arbetsgivare 6. Mindfulness. Kanske missade jag något där.

 

Stöd från familj och vänner är givetvis en viktig del i att man kan ta rätt beslut och utan mina närmaste vet jag inte vad jag skulle gjort men de är inte nyckeln till tillfrisknande. Nycklarna måste man liksom hitta själv. Stödet och framförallt kärleken är ju viktig för alla människor vare sig man är frisk eller sjuk. Hur som helst tar jag så gott som aldrig benzodiasipiner numera. Jag behöver bara tänka ordet andas så är det som att det vänder. När jag blir deppig tänker jag att jag ska styra om kursen, ungefär som jag är ute på sjön och håller på att köra på grund. Jag måste forcera riktningen, det går helt enkelt inte att fortsätta eftersom jag vet med säkerhet att det leder till en krasch. Konstigare än så är det inte när förutsättningarna i övrigt är de rätta.

 

Så denna sommar har varit rätt annorlunda än de flesta. När alla mina vänner jag brukar umgås med under året är bortresta har jag vissa somrar gått in i en sorgebubbla. När grundet på sjön närmar sig vill jag styra rakt mot det och tänka "lika så bra, varför ska jag må bra? Det gör inget om allt går åt skogen". Istället tvingar jag mig nu att styra bort från hotet, bort från de mörka tankarna, mot det förbjudna; det som jag inte tror mig vara värd. Mot att ha roligt. Istället för att sitta hemma och deppa och rent av krascha har jag valt att träffa människor som visat sig uppskatta mig för den jag är och vill vara med just mig. Jag har styrt min båt i motsatt riktning och där har jag fått kontakt med så många "gamla" och nya vänner som hjälpt mig att leva i nuet och upptäcka nya eller nygamla sidor hos mig själv.

 

Kanske har det faktum att jag sa upp mig från mitt jobb bidragit till att jag vågat släppa taget. Jobbet har på många sätt betytt massor men på andra sätt har det varit en boja. Ett jobb är för mig försörjning och det är viktigt att trivas men det får inte äta upp mig, jag har så mycket annat jag vill göra. Så när jag upptäcker att jobbet suger alltför mycket kraft och energi i från mig vad gör jag? Vad gjorde jag för tre år sen när jag arbetade på mitt förra jobb som sög alltför mycket kraft och energi? Ni som läst min blogg sen starten vet att det var då allt började, jag bestämde mig för att bryta upp och det var därför jag började skriva mina blogginlägg. Jag ville skriva om den processen, om vägen att bryta upp från något som tar all din kraft och energi till att börja njuta och upptäcka guldkornen i livet. Jag vet inte hur det ska gå den här gången för jag ska ju jobba heltid, men som konsult ska jag verkligen göra mitt allra bästa för att inte gå upp i jobbet så pass att jag förlorar mig själv.

 

Jag har varit nere och doppat mig i viken och så har jag suttit och jobbat. Nu har jag ätit lunch och ska göra i ordning en kopp kaffe och jobba vidare. Jag skulle egentligen gå på salsa i kväll men vi har ställt in så det lär bli jobb hela kvällen. På så vis kan torsdagen blir min sista dag. Jag hade gärna velat komma i väg i kväll men jag fick skavsårsblåsor på tårna i torsdags som har förvärrats för varje gång jag gått. Ska jag dansa måste jag ha anpassade skor och det blir svårt att få till, dessutom vill jag inte riskera att få en klack på nån av mina blåsor i trängseln. Min salsakompis ska börja nytt jobb i morgon så det passade henne också men vi ska försöka komma i väg snart igen.