Magdalenas värld

Det pirrar till i kroppen och hjärtat klappar fortare och fortare. Jag skulle inte beställa mer kläder, jag hade tagit bort appen och hade hållt mig så länge. Tänkte att nu har jag så fulla garderober. Men så lyser den där rean genom sina algoritmer på varenda sida jag är inne på. Rastlösheten tog överhanden när jag satt på Babel Deli och väntade på maten som dröjde igår. Då sattes det igång igen. Ni vet hur det är att ha ett sår som inte vill läka, man låter det vara och glömmer under en tid att det existerar. Men så kliar man och så är det igång igen, det går helt enkelt inte att låta bli. Att tröstshoppa, tröstäta, tröstträna, tröstligga, tröstonanera, tröstresa, tröst-netflixa, tröstspela, tröströka och tröstdricka är något som väldigt många sysslar med i perioder, mer eller mindre. Varför? Because I'm worth it.

 

Missbruk     

För somliga utvecklas det till missbruk. Jag uppfyller inte kriterierna för missbruk (ännu) enligt självhjälpstesterna. Men tröstar du dig med substanser är det lätt att du hamnar där. Likaså om du har en självskadeproblematik. Jag har haft både ätstörningar och gränsat till självskadande sexmissbruk, haft alkoholvanor som inte varit att leka med men aldrig varit nära tablettmissbruk trots att jag tagit stora mängder lugnande tabletter i perioder, den sortens rus har aldrig tilltalat mig. Jag har ett gränslöst behov av att gå vidare och hela mig själv när jag känner att jag faller offer för destruktiva mönster. Jag tar kontakt med min läkare, söker rätt på en terapeut eller jobbar själv på att inte hamna i destruktiva mönster.

 

För att inte hamna i destruktiva ätbeteenden kan jag till exempel inte banta och har inte kunnat sedan jag tillfrisknade som nittonåring. Då menar jag bantning enligt lchf, GI, 5-2 eller liknande dieter. Däremot måste jag ha ganska noggrann koll på hur mycket jag äter för att inte hamna i det motsatta - att jag frossar i tröstätande (emotionellt ätande som det kallas på vetenskapligt språk). Därför använder jag mig av en app vilket gör att jag håller ett ganska konstant kaloriintag. Jobbigt, tänker nog de flesta men om man vet att alternativet är sjukdom och följdsjukdomar, risk för hjärtinfarkt (jag har så pass högt blodtryck) och andra riskfyllda tillstånd, kanske det är lättare att förstå hur viktigt det är med matdagbok och sömndagbok. Jag dricker knappt något, äter sällan lugnande numera, undviker sexuellt destruktiva relationer och har aldrig varken knarkat eller rökt. Vad finns då kvar? Jo, just det; shoppande. Varför? Because I'm worth it!  Ha ha...

 

Ett under    

Ibland tänker jag att det är ett under att jag sitter här under min korkek och mår så pass bra som jag gör. Under ett och ett halvt år har jag upplevt att jag levt på bonustid. Jag har inte trott att livet i första hand är till för mig. Inte får väl jag ha önskningar och anspråk, jag är tacksam som det är. Inte ska väl jag hoppas på att få ut så mycket mer av livet, jag har ju levt mitt liv och är nöjd som det är. Jag har bara elva år kvar till pensionen, dom åren går fort och sen är det inte så långt kvar. För många låter nog detta resonemang både sorgligt och deprimerande. Men så känns det inte. För mig är varje dag fylld av tacksamhet. Men jag börjar faktiskt ta för mig mer och mer och känslan och vetskapen om att jag kan kräva lite mer än att bara finnas till växer sig allt starkare.

 

 

Bollplank     

Min son har skissat idéer med mig kring ett projekt han håller på med. Att få vara bollplank till mina mycket kreativa barn är oerhört värdefullt. Det händer då och då att de vill ha min input eller till och med medverkan i sina projekt, hjälp med ett brev eller en text och de tillåter sig ofta att inspireras av mina tankar och idéer. Det gör mig oerhört lycklig och ödmjuk. Det får mig att inse att jag har mycket att ge och att det finns så mycket kvar. Jag kan inte arbeta med något konstnärligt, det har jag lärt mig. Jag hade så gärna velat arbeta med skådespeleri men det tåget har gått. Det hindrar mig dock inte från att arbeta kreativt i det arbete jag har nu.

 

Projektledarhatten     

Vi ska ut och äta i dag och fira min mamma som fyllt åttio. Det har dragit ut lite på tiden på grund av diverse olyckliga omständigheter, men idag ska det bli av. Projektledarhatten har hoppat från huvud till huvud. Först från mitt till min sons, därefter till min dotters huvud. Igår kväll hamnade den på mitt huvud igen och när jag väl tog tag i tåtarna inser jag att jag jobbar som projektledare varje dag. Det har blivit min naturliga roll och jag inser att det var en mycket naturlig roll för mig redan i unga år. Att arbeta mot uppsatta mål, fördela arbetsuppgifter, delegera, följa upp och utvärdera är sådant jag sysslar med för jämnan. Jag har inget personalansvar men jobbar mot personal i allt jag gör. I mitt jobb uppstår hindren när jag inte lyckas medvetandegöra personalen om att det är dom som är viktiga i sammanhanget. Jag har mycket att lära och det har tagit tid för mig att skifta fokus och bära upp hatten men den börjar kännas allt bekvämare.

 

Det får vara sluttjatat det där med att jag lever på bonustid. Jag måste skaka av mig den känslan. Jag är bara så rädd att om jag börjar ta för mig så ska något hända igen, som förra gången jag tog för mig av livet. Jag pluggade och sög åt mig av framtidshopp. Jag forskade och var på väg mot högre studier för att bana ny väg (du som följt bloggen sen begynnelsen minns kanske). Jag hade konstutställning och fick förfrågningar om att hålla utbildningar och kurser. Jag skrev och fick erbjudande från förlag att ge ut mina texter i bokform, föreläsa och hålla kurser om den - innan den ens var skriven.

 

Mina barn erbjöd sig att hjälpa mig. De ville göra T-shirttryck av mina målningar, min svärdotter var den som uppmuntrade mig att börja sälja mina akvarellkort i Aspuddens bokhandel. Jag skrev blogginlägg flera gånger om dagen och tjänade dessutom en ganska bra extraslant på den. Jag föreläste för Feministiskt initiativ och fick förfrågningar från dem vid flera tillfällen att skriva motioner och göra uppdrag för partiet. Jag fick många nya förfrågningar om föreläsningar, många jobberbjudanden gällande handledning och föreläsningar.

 

Totalchrasch    

All denna underbara boost ledde till en totalcrash. Jag hamnade på intensiven med en infarkt i njuren, dvs. en blodpropp i artären som gjorde att halva njuren dog. Jag var fruktansvärt illa däran med blodförgiftning och 41,5 i feber, kanske var den ännu högre när jag inte var vid medvetande. Jag minns inte mycket av de första dagarna utan var ganska borta. På den avdelningen jag först kom till berättade de att hela kroppen hoppade upp och ner när jag låg i sängen och att jag yrade och ropade ut saker helt osammanhängande, vilket gjorde dem rädda och maktlösa och resulterade i att de körde ner mig till IVA. När jag vaknade upp frågade jag om och om igen var jag befann mig. "På Södersjukhuset" svarade den manlige sjuksköterskan varje gång. Detta gjorde mig inte klokare och jag var fast övertygad om att jag hamnat på ett psykologiskt laboratorium.

 

Psykologiskt laboratorium     

Sjuksköterskan satt med en dator vid min säng och jag tyckte det hela var mycket mystiskt. Han tittade på mig, svarade misstänksamt på mina fladdriga frågor och skrev en massa saker. Jag lyckades aldrig få tillbaka ett leende, det gjorde mig orolig. Den andra sköterskan satt i en glasbur och stirrade även hon misstänksamt på mig. Sängen rörde sig med ett skrämmande muller med jämna mellanrum och jag insåg att jag hade mycket svårt att röra mig. Ryggen värkte, kroppen var brännhet och jag minns att jag skrek efter luft, frisk luft! De öppnade alla fönster och dörrar och jag började kunna tänka klart vartefter febern gick ner, men så for den i höjden efter ett par timmar och jag förlorade medvetandet lika snabbt igen. Sköterskan berättade att jag ropat att jag "inte ville gå den där kursen" och jag mindes plötsligt känslan av att ha hamnat mitt i en praktisk psykologikurs som en del av masterprogrammet. När jag återfått fattningen insåg jag att måste hoppa av studierna. De tog kål på mig. Allt tog kål på mig.

 

Sjukpensionär    

Tanken var att jag skulle få sjukersättning på halvtid, dvs. att jag i princip skulle bli pensionär på halvtid. Det var bestämt strax innan infarkten, för allt började med att jag hamnade i ett skov och craschade psykiskt. Jag ville inte forska längre, jag orkade inte satsa på karriär på det sättet. Jag ville måla och skriva. Men det höll bara i två månader. Eftersom jag inte hade någon sjukdomsgrundande inkomst var jag tvungen att ta ett jobb på halvtid för att kunna försörja mig. Mitt dåvarande jobb var ju bara på fyrtio procent.

 

Svårt att föreställa sig    

Idag är det svårt att föreställa sig att jag för ett år sedan precis börjat jobba heltid efter att jag varit övertygad om att jag förmodligen skulle bli deltidspensionär. Utan förstående chefer hade det förmodligen inte gått vägen. På kort tid blev det en självklarhet att jobba, ett behov och så småningom ett beroende. För att klara av det fick jag skala av allt annat; akvarellmålning, kortförsäljning, webbshop, utsällning, bokskrivande, föreläsningar, handledning, bloggannonsering och täta blogginlägg. Jag la ner företaget jag startat upp och ordnade med att skräddarsy förutsättningar så att det ska funka att jobba så mycket som jag gör nu.

 

This is no ordinary love sjunger Sade. Jag skulle vilja ändra på texten och sjunga This is no ordinary life eller kanske är det det är? This is ordinary life and it's good, I love it. Det är dags att börja säga ja till livet. Det är dags att börja leva och inte bara jobba. Det är dags att ta för sig av livet och göra vad jag kan av det jag har. Jag har mina begränsningar. Jag kan inte forska, jag kan inte skapa konst, kan inte skriva böcker, kan inte handleda som konsult eller föreläsa men jag kan göra mycket annat och det är jag glad för. Jag är ingen ubermench och vill inte vara. Men jag kan jobba och jag kan blogga, jag kan fota och skapa mig en meningsfull fritid. I kväll middag med familjen - check, i morgon barnbarnet - check, nästa helg fest - check, Millesgården inplanerad - check, bio inplanerad - check, Ane Brun på Berwaldhallen inplanerad - check. Jag har mycket att se fram emot.