Magdalenas värld

Äntligen helg  

Det är fredag och jag har återigen tagit ledigt mina fyra timmar. Det har varit mycket jobb på sista tiden och det är ingen idé att lägga komptid på hög och samtidigt långsamt braka in i väggen. Har jag betalt för deltid så är det deltid och inget annat, nittio procent närmare bestämt. Det är väldigt lätt att falla in i heltid när man jobbar nittio procent och de fredagar jag är på plats och ska jobba fyra timmar är självklart svåra att gränsa. Därför tar jag ledigt dagar som idag och såsar runt i morgonrock, tillåter mig att skriva, lyssna till bra musik och bara njuta av ledighet och helg. Just nu fyller Robyn och Röyksopp hela rummet med Monument. Jag älskar suggestiv musik och Robyn röst ihop med de hypnotiska syntarna ger mig rysningar. Hela listan är full av liknande lockelser.

 

November i februari     

Det är en riktig ruggdag och man skulle kunna  tro att det är november men det är det inte, det har hunnit bli februari. Februari som borde vara kylig och snötäckt med blå himmel och sol. Ännu tid för kurande inomhus. Den tiden är också viktig även om jag längtar efter balkongliv och bad. Varje kväll skriver jag i min nya dagbok och på frågan vad jag ser fram emot vägrar jag konsekvent att skriva sådant som är alltför långt fram i tiden. Jag ser fram emot fredagen då jag ska få vara ledig och göra ingenting, jag ser fram emot lördagen då jag ska träffa hela min familj och jag ser fram emot söndagen då jag ska umgås med min son och mitt barnbarn. Så kan det se ut. Jag vill inte se för långt fram i tiden, jag vill inte längta efter sommaren och låta våren passera för snabbt. Jag vill ta vara på nuet.

 

Men även igår var en minnesvärd dag. En dag jag sent ska glömma. Jag hälsade på en pojke på sjukhuset. Han är svårt sjuk men utstrålade så mycket livsglädje. Han var ivrig att bli frisk och personalen runt om kring gav honom så mycket kärlek som han till synes sög åt sig av som en svamp. Varje komplimang, varje hoppingivande kommentar från dem fick honom att växa, bara på den lilla korta stund jag träffade honom växte han. Som en böna i jorden som frodas och skjuter i höjden så det nästan syns och hörs, ja man hinner inte med att ge den stöd, på samma sätt tycktes växtkraften inte gå att stoppa i den här pojken. Han hade stödkäppar som band upp honom likt ärtväxten, han var väl omhändertagen och fick den näring han behövde. Det var fängslande att se. Jag har aldrig sett honom le så med hela sitt ansikte innan han blev sjuk som han log nu. Han vill tillbaka till livet. Han vill omsluta det helt och fullt. Det var ett starkt möte.

 

Efteråt var jag till min terapeut. Vi pratade om andra saker, saker som också väcker starka känslor. Eftersom jag är en rätt pratig typ och har lätt att analysera på egen hand har jag valt en terapeut och en terapiform som innebär att man går bortom samtalet och intellektualiserandet. Istället visualiserar man emellanåt. Igår fick jag göra en visualiseringsövning, en resa fyrtio år i tiden. Det är mycket påfrestande men inte ångestfyllt. När terapeuten ber mig komma tillbaka till 2017 - två tusen sjutton - blir det helt absurt. Årtalet klingar science fiction och jag fattar inte riktigt var jag är någon stans. Hela vägen hem har jag känslan av att befinna mig i framtiden, men väl hemma vid min egen tunnelbanestation kastas jag tillbaka till min egen verklighet när jag inser att tunnelbanan inte förändrats nämnvärt sedan 1967. Vagnen är gammal och skranglig, spärrarna har inte förändrats särskilt mycket och rulltrappan ser ut nu på samma sätt som då.

 

Tanken är att man ska komma ur visualiseringen snabbare än så, känslan får inte sitta kvar. Man får syn på saker som man annars har svårt att få syn på. Jag har lärt mig att jag inte ska träna de dagar jag varit hos psykoterapeuten eftersom jag ofta är fullständigt utmattad. Terapin är effektiv och gör verkan på mycket kort tid, den är värd vartenda öre. Den gör mig friskare och starkare. Terapin lär mig att inte skämmas över mig själv, att inte hålla tillbaka det som är jag. Att begränsa sig och kväva sig själv är oerhört ohälsosamt. Motsatsen är inte detsamma som att bli jag-centrerad eller egocentrisk, snarare stärks jaget till att orka med att finnas till mer för andra och inte bara fokusera på sina egna tillkortakommanden. Genom min terapi tankar jag kraft och energi och orkar stå på egna ben, blir inte lika beroende av bekräftelse, uppmuntran och medgång. Terapiformen kallas schematerapi.

 

"Brukar du fastna i destruktiva förhållanden, är du konstant svartsjuk, är du ständigt rädd för att bli avvisad och övergiven av vänner och partners, faller du ofta in i gamla negativa mönster som du inte lyckas bryta, har du svårt att kontrollera känslor och impulser, känner du dig tom och likgiltig, har du höga krav på dig själv att lyckas och duga inför andra, har du ett omättligt bekräftelsebehov, plågas du av återkommande skam och skuldkänslor, är du självanklagande, känner du dig som en dålig människa? I så fall kan schematerapi vara något för dig" Cbti.se Här kan du läsa om schematerapi som togs till Sverige av Poul Perris.