Magdalenas värld

Vart tar tiden vägen        

Jag hinner inte med mitt liv. Brukar ni känna så? Det är klart ni gör emellanåt. Vem sitter i dag i sin fotölj och önskar att livet skulle skulle gå lite snabbare, skynda på lite mer? Jag hörde ett reportage på radion härom morgonen som handlade om ett särskilt år, jag tror det var så sent som sextio-, sjuttiotal, minns inte riktigt. En hemmafru intervjuades och fick frågan vad hon gör om dagarna. "Jag läser mycket. Jag vet att det är många andra hemmafruar som säger att de inte hinner med det på grund av att barnen tar så mycket av ens tid men jag anser att vill man hinna med att läsa så hinner man det". "Skulle du vilja jobba?" frågar reportern. "Nej, jag tror inte det. Ibland när jag besöker olika arbetsplatser kan jag tänka att det verkar roligt att jobba, de verkar ha det trevligt tillsammans men jag är inte säker på att jag skulle klara av att jobba. Då tänker jag att jag har det bra hemma". Något i den stilen var det.

 

Hemmafruarnas era       

Det är riktigt, riktigt svårt att föreställa sig att kvinnor som jag själv för inte så många år sen tvingades vara hemma och blev intalade av samhället att de inte skulle klara av ett vanligt jobb, att de var outstanding på det de gjorde, nämligen att ta hand om man, barn och hem, ofta bara man och hem. Jag minns min egen mammas första arbetsdag. Hon hade inte fått möjlighet till utbildning men studerade på kvällarna när pappa kom hem. När jag var sju år tog hon steget och fick möjligheten att arbeta med det hon längtat efter sedan hon var barn, då var hon trettiotre. Jag minns den dagen för då fick jag högre veckopeng, två kronor. Hemmafruarnas mammor eller äldre systrar hade arbetat under kriget och det var en självklarhet att kvinnor skulle arbeta och försörja familjen medan männen var i väg och försvarade landet. Kvinnorna fick sköta bondgårdar, arbeta på fabriker samtidigt som de skulle ta hand om hem och barn. Men så efter freden kom männen och familjeförsörjarna hem och kvinnorna skulle återfinna sin plats i hemmet.

 

Kristina Sandbergs trilogi    

En fantastisk skildring av detta ger Kristina Sandberg i sin trilogi om May. Det förvånar mig mycket att det är så många som inte gillar hennes berättelse om May. Dock vet jag många som är lika begeistrade som jag själv. Jag tycker kvinnohistorien är så viktig. Många gillar att ta del av kampen och kvinnans frigörelse som skildras i Fröken Frimans krig, Sufragette, Downton Abbey och i de samtida kvinnoskildringarna, men är det inte lika viktigt att lyssna till vad våra mödrar och mormödrar gått igenom som hemmafruar i lyckliga och olyckliga men hämmande äktenskap under 1900-talets mitt då en stor del av kvinnokampen stod still? Själv skulle jag kunna läsa om böckerna om May. De väckte sådan oerhört stark sympati för en person som på ett motsägelsefullt sätt var svår att känna sympati för. Kristina Sandberg som intervjuat sin mormor är mycket skicklig.

 

Skönlitteratur     

Jag tror jag måste börja läsa skönlitteratur igen, jag har haft för mycket jobb på sistone. Det hade jag även förra året så här års. Ibland känner jag att jag drunknar i jobb, att jag bara har näsan över vattenytan. Men min chef är förstående så idag har jag tagit ut komp och ska troligtvis även göra det nästa vecka. "Du behöver göra roliga saker på din fritid" sa terapeuten härom dagen. Jag ska se till att gå på bio i kväll eller i morgon, tänkte gå på en utställning i morgon och kanske träffa en kompis. Idag är jag bara hemma och tvättar, "chillar" och lyssnar på riktigt bra musik. Musiken gör mig peppad. Jag kan emellanåt känna tendenser till att jag är på väg uppåt. Terapeuten påminner mig om åtta timmars smön och jag är disciplinerad. Igår var jag i Göteborg vilket innebar att jag gick upp halvfem för att ta sextåget och kom hem vid halv nio. Men jag fick åtminstone sju och en halv timmes sömn. I natt blev det tio.

 

Hypomani       

Kreativiteten blomstrar som den inte gjort på över ett halvår. Det känns som att återförenas med en mycket kär vän eller kanske till och med en älskare man inte träffat på länge. Återseendet är upphetsande. Jag vill välkomna min hypomani, jag vill uppslukas av den och släppa allt annat och bara fara i väg i min förälskelse. Att säga nej till den man älskar är smärtsamt. Att veta att kärleken som drabbat en är destruktiv, samtidigt som attraktionen är starkare än allt annat innebär en svår påfrestning. Jag vill inte höra på rösterna som säger "du får inte, du får inte". Jag lyssnar till en spellista nu och orden i Sommarsnö, den suggestiva tonen gör att jag far i väg allt snabbare och snabbare in i mitt eget universum, jag vill gråta av eufori. Det är en kamp som är svår att beskriva utan att låta extremt flummig.

 

Landa    

Jag måste försöka landa. Ner på jorden igen. Ute är det is på viken, himlen är grå. Jag måste försöka förankra mig i nuet. Jag måste ta mig samman för jag vill inte ta akutmedicin, jag vill inte bli sjukskriven från jobbet. Som bipolär behöver man sällan sjukskrivas för depression om man är välbehandlad, det är viktigare än någonsin att ta sig ur sängen och bibehålla sina rutiner då. Däremot är det inte bra att få för mycket stimuli när man håller på att bli manisk eller hypoman. Då behöver man ha lugn och ro och avskalat omkring sig. Allt triggar igång mig. Musiken, fåglarna ute, färger, radio, för mycket folk på gymmet, för mycket jobb. Att måla, dansa och skriva på boken som är bland det roligaste jag vet är inte att tänka på. Ändå sitter jag här och skriver och lyssnar på musik som triggar.

 

Tidiga tecken      

Tidiga tecken är ett viktigt begrepp för personer med bipolär sjukdom. Jag har olika tidiga tecken och det värsta har inte visat sig än. Det som visat sig är en bild jag alltid får, då vet jag att det är dags. Alltid samma bild som upprepas i mitt huvud. Bilden består av mig själv med en massa skärp runt midjan. Människor står och drar i skärpen och midjan trycks ihop mer och mer. Det är stressen jag känner som inte har med reela krav att göra utan enbart inbillade anspråk. I de flesta skärp är det människor som drar men i några är det något annat som drar, något som är svårdefinierbart. Det är all min längtan efter få släppa taget, släppa kontrollen och bara få omslutas av det jag längtar efter att göra men inte får. Det är som ett gränslöst, kreativt universum som ropar på mig.

 

AW på SJ       

Jag drack vin tillsammans med mina arbetskamrater på tåget igår kväll. En riktigt skön AW på SJ. Bara två glas men jag dricker i stort sett aldrig vin och jag är rädd att det bidragit till att mitt tillstånd eskalerat. Jag drack vin förra helgen också, bara två glas då också men det är inte bra, då börjar jag förlora kontrollen. Jag måste återta den, jag måste återfå kontrollen. I eftermiddag ska jag till PT:n. Det är bra. Träning är bra för mig. Den hjälper mig att bibehålla rutiner och stabilitet, den gör mig psykiskt och fysiskt stark och eftersom jag tränar tufft även på egen hand gör det att jag får utlopp för frustration och aggressioner, och andra känslor av mer positiv art som får orimliga proportioner när jag mår så här. Arbetskamrater märker säkert en skillnad trots att de inte vet vad det beror på. Min chef märker först av alla, långt innan jag själv fattat att det är på gång. Tänk om alla med psykisk sjukdom kunde ha det så.

 

Var inte oroliga    

Kära vänner som läser detta, ni behöver inte vara oroliga. Jag kommer att ta mig samman, jag kommer börja med lugnande redan idag. Ingen alkohol, bara sobril. För jag vet hur det är att falla från manins brant och jag vill inte dit. Så jag får avstå förälskelsen även denna gång, som Don Juan i helvetet i Ingmar Bergmans film Djävulens öga. Jag vill så gärna uppslukas av denna gränslösa kreativitet, känslan av att vara odödlig, ouppnåelig, grandios och okrossbar, vetskapen om att inga hinder finns och känslan av att intelligensen rusar från 0-150 på några sekunder, men jag vet att det är otänkbart, omöjligt och skadligt. Det är till och med livsfarligt. Så gonatt kära läsare, nu drar jag täcket över huvudet och glömmer mina inre resurser.