Magdalenas värld

Det är morgon och i bakgrunden hör jag enbart intervaller av tvättmaskinen när den kastar runt mina kläder. Det är skönt att slippa gå ner i tvättstugan varje gång jag ska tvätta, slippa passa tider och ibland missa en tvättid för att annat kommer emellan. Annars är det knäpptyst i Hamnen så här år, så här dags. Inga barn är ute och leker. Hade det varit sommar hade det redan varit ett tiotal barn nedanför mitt fönster. Då spelar de fotboll på gräsmattan, cyklar, leker med hundar eller så är de i den lilla parken och gungar eller gräver i sandlådan. Men nu är det tomt och tyst, bara joggarna är ute så här dags och några promenadpar. Det är frusen känsla över hela landskapet trots att gräsmattan är grön. En månad till av kyla ska vi klara av, sen kan vi se fram emot småfåglar som börjar flockas i buskarna, härliga solnedgångar, vattenpussar kring trotoarerna som påminner oss om att allt snöslask bort och snart kommer sopbilen och sopar bort allt grus som förhindrat vinterns ishalka.

Milda vintrar      

Jag brukar gilla vintrar med snö och kyla. Dessa för ofta med sig högtryck med sol och stjärnklar himmel. De milda vintrarna tenderar att bli så deprimerande grå, men nu vill jag inte ha mer snö. Varje snö- och isklädd morgon när jag går backen upp till tunnelbanan ska broddarna på. Det plogas inte här nere i mina kvarter, ingen sandar eller häller på grus på trotoarerna förrän flera dagar efter att snön kommit, och så ligger temperaturen kring nollan och snön smälter och fryser om vartannat. Barnen har ofta rejäla skor och kan ramla lite hur som helst utan att de gör illa sig men vi andra vet att ett benbrott inte är att leka med. Jag ramlade handlöst i en stentrappa i höstas och fick hålla mig från träning i en till två månader på grund av ett skadat revben. Det går ju över men det var trist att inte kunna ligga på stranden när jag var på Mallis. Jag vill inte gärna hamna i det tillståndet igen. Äldre personer får hålla sig hemma, de kommer inte fram med sina rullatorer. Så sen jag flyttade hit  föredrar jag milda vintrar som innebär att jag kan röra mig friare, så mossigt det låter. 

 

 

 

Jag ville stanna        

Det blev en fin dag på Fotografiska med min väninna. Vi har pratat om det sen jul och varit på väg vid tre tillfällen men det har alltid kommit något emellan. Jag fick ett årskort av min son i julklapp och jag har längtat efter att få lösa ut det. Det var riktigt mysigt att komma dit. Vi såg samtliga utställningar och gick därefter upp och åt en sallad. Det verkade som om det var någon fest på gång och jag kände hur det drog i mig. Jag ville stanna, dricka vin och festa. Musiken höll mig tillbaka men som ett litet barn lät jag mig föras ner till garderoben igen för att gå hem. Min väninna visste precis hur hon skulle agera, inte ge efter för mina impulser. Hon har dragits med i hypomana rus förr och har lärt sig att stå emot med tiden. Hur värdefullt är inte det? Vi gick till butiken och tittade på böcker och bilder och allt annat som finns där innan vi gick vidare hemåt. Jag köpte en dagbok som jag är nöjd med.

 

Jag minns hur jag och min väninna för tio år sedan festade som tonåringar. Vi var nyskilda båda två och min väninna hade flyttat till Söder där också jag bodde. Jag minns hur vi gick till Akkurat en kväll i början av sommaren. Det var en vacker, varm sommarkväll och vi gick och pratade om min medicinering märkligt nog. På den tiden kände jag mig ganska odödlig och trodde inte att medicinering var så viktigt som jag vet att det är idag. Jag hade varit i Paris några veckor innan och anade att jag var på väg uppåt. Jag sa att jag funderat på att skapa en modell där jag skulle ta medicin i veckorna (på vardagarna) och låta bli den på helgerna eftersom jag märkte att jag blev så mycket roligare när jag lät bli (man kan inte göra så, stämningsstabiliserande medicin fungerar inte på det sättet så ta det inte som ett råd). Jag ville slippa medicinen på helgerna när jag ville festa och ha kul, ett tankeexperiment jag inte tänkt praktisera. Den sommaren fortsatte på samma vis med vackert väder varje dag och därmed också sena utekvällar och glada nätter.

 

Min väninna bodde centralt på Söder, närmare alla krogar än jag själv gjorde, så jag valde ofta att sova hos henne istället för att åka hem. Det innebar att jag inte alltid fick i mig min medicin, att jag sov för lite och drack för mycket. Nästa morgon sken solen igen och jag ville upp tidigt för att ta mig till Långholmen och min kolonilott. Så fortsatte hela sommaren. Varma dagar, varma nätter, för lite sömn, för mycket alkohol. Manin kom självklart som på beställning men utan att jag egentligen förstod det. För på den tiden hade jag skygglappar, vi hade ju så kul. Jag var galet rolig. Att umgås med mig i det tillståndet är galet roligt och de flesta har svårt att låta bli. Man förförs, dras med som i en enda lång wienervals utan att man märker det själv. Själv är jag inte medveten om min förmåga att dupera, jag gör det omedvetet, jag vet att jag kan få med mig vem som helst när som helst, hur som helst men reflekterar inte över varför eller att jag gör det. Mina barn uppskattade mitt tillstånd så länge jag var hypoman, sen var det inte särskilt roligt längre.

 

Den varma sommaren 2006 led mot sitt slut för den hypomana trebarnsmamman och det var dags att börja jobba. Men mina arbetsuppgifter hade förändrats under semestern utan att jag visste det. En kollega hade sagt upp sig och alla hennes arbetsuppgifter hade hamnat på mitt bord utan att några av mina egna tagits bort. Det höll i tre veckor, jag höll i tre veckor. Därefter hann stressen och kaoset i kapp mig. Skovet med omdömeslöshet som ett av sina mest framträdande symtom, var ett faktum. Jag vet alltid själv när det är dags att sjukskriva mig men denna sommar hade det tyvärr gått för långt och tack och lov har det aldrig upprepats därefter. Min chef kände till min sjukdom så jag kunde berätta att det var dags.

 

Hösten kom      

Jag blev sjukskriven och hösten kom och med den ångest och depression. Mina barn behövde sin mamma men jag kunde inte ens ta hand om mig själv. Efter två månader åkte jag direkt till akuten när jag åkte hem från en födelsedagsfest och jag skrevs in på psykiatrisk avdelning. Min son kom och besökte mig på kvällen med en kasse full av godsaker. Jag blir fortfarande riktigt, riktigt rörd när jag tänker på det. Det går inte att ångra något för det som hände, och ju mer jag tänker på det desto desto mer smärtar det. Vilken son går iväg och köper frukt, godis, dricka och tidning och hälsar på sin mamma på psyket?

 

Inlagd       

Jag blev kvar i två månader och som tur var hade mina barn personer som tog hand om dem. Tiden stod stilla i min värld. Klockan stannade på armen och kombinationsbonemanget för mobilen som jobbet ansvarade för avslutades på grund av operatörsbyte och jag hade inget annat. Det var så märkligt att allt detta hände samtidigt. Jag tappade grepp om tid och rum och blev alltmer isolerad. Med stora mängder psykofarmaka var det svårt att fokusera. Jag skrev och skrev, men när jag mådde bättre gick det inte att läsa vad jag skrivit. Jag gick upp 20 kg på bara några veckor, men blev inte bättre. Jag provade många olika mediciner som inte hjälpte. Den trötta ytan dolde mitt uppvarvade inre. Hjärnan gick på högvarv från det jag vaknade till dess jag gick och la mig. Jag led av blandskov med hypomani och depression på samma gång och en ångest som åt mig inifrån. Jag saknade barnen oerhört och min mamma började ordna så att jag kunde få permissioner och komma hem och träffa dem. Min längtan efter dem var så gränslös och jag började göra allt för att bli utskriven.

 

Branden       

Efter två månader blev jag till slut dagpatient. Jag promenerade till avdelningen varje morgon - jag försökte ju bli av med mina kilon - jag åt frukost, lunch och middag och därefter gick jag hem och sov igen. Så fortsatte det i ytterligare två månader. Min mamma kom och hjälpte till allt oftare och jag började kunna vara mer med mina barn. Skrivandet fortsatte och mina texter förblev oläsliga men så hittade min doktor till slut en medicin som gjorde underverk och jag blev äntligen bättre och kunde till och med börja träna på gymmet lite smått. Min första sjukdag hade varit den första september 2006 och nu hade det hunnit bli april 2007. I maj och juni tränade jag och umgicks med mina barn. Det var en tuff tid och jag hade knappt fått näsan över vattenytan. I slutet av juni gick jag hemifrån en morgon och såg brandrök komma från gymmet i mitt hus. Det slog mig aldrig att jag bodde ovanför. Branden spred sig inte uppåt men hela huset blev rökskadat och vi fick flytta till en evakueringslägenhet i tre månader. Som om det inte räckte som det var, fick jag ta itu med en fullständigt rökskadad lägenhet och allt det förde med sig men det är en annan historia.