Magdalenas Värld

Trettondagen

Det är trettondag jul i dag. Redan slut på julen, det är svårt att fatta. Jag är inte hemma så jag kan inte städa ut julen som jag skulle önska. Nej, jag är hemma hos min mamma som bytt ut lite tomtar mot tulpaner och juldukar mot nya ljusa. Granen står kvar och brasan sprakar intill mig. Min mamma har varit otursförföljd denna höst och vinter och jag är här för att jag är behövd. Jag har suttit här och jobbat men ett par dagar har jag pendlat in till stan, pendlat på pendeltåg som så många människor gör varje dag. Det är kallt i Stockholm och det faktum att jag inte tagit av mig alla kläder på tåget och går ut kylan, eller springer ut och in hemma hos mamma utan att klä på mig ytterkläder har självklart gjort mig förkyld, men det är bara att hoppas att det inte blir värre. Mamma har serverat mig wiskey och kanske har det hjälpt.

Ett snöklätt Stockholm

Det var vackert inne i stan igår. Man skulle ha kunnat åka släde och spark i Götgatsbacken, på Medborgarplatsen och i Boufillsparken, ingen asfalt syntes till. Det var vackert och stämningsfullt. På kvällarna har vi tittat på The Crown och min mamma har fått känna på hur det är att vara Netflixoman. Jag har sett The Crown förut, samma helg den kom men ser den gärna igen, så påkostad och välgjord som den är. Min mamma sitter och minns framför tv:n. "Åhh, 1952, då var jag på olympiaden i Helsingfors med min pappa".

Minnen kommer tillbaka

Hon minns sina föräldrars diskussioner om det brittiska kungahuset ovanför Dagens Nyheter. De hade inte särskilt gott ställt men Dagens nyheter hade de, det var viktigt att hänga med i vad som hände i världen. Bröllopet, kröningen, dimman, allt minns hon. Som barn snappade hon upp bilder i tidningen och prat mellan föräldrarna. Det talades om Wally Simpson, om kungen, Winston Churchill och Elizabeth. Nu får hon se en tolkning av hur det kan ha gått till. Säkra är vi ju inte. Vi har sett fem avsnitt och vi får se hur många vi orkar med i kväll.

Hem igen

I morgon åker jag hem och vilar. Jag behöver det känner jag. För mig är det inte vila att bo borta, det har varit tuffa dagar och vi har alla varit skärrade över saker som hänt. Sånt frestar på. Nu sitter min mamma och tittar på skidor, hennes favoritsysselsättning. Min 80-åriga mamma är och har alltid varit en riktig sportnörd. Själv tar jag en paus i jobbandet. Det har inte blivit några åttatimmarsdagar denna vecka så jag får ta igen lite nu på helgen, men så länge man gillar sitt jobb så som jag gör är det inga problem.

Ett liv fritt från spänning

Det nya året började ljust och vackert med mycket snö och hopp om en bättre framtid. För jag är hoppfull, alltid hoppfull. För min mamma började det inte bra, men hon är likadan som jag, optimistisk och full av hopp. Man kan inte gå omkring och tänka på allt ont, allt man är rädd för och allt man önskar inte ska hända eller allt som redan har hänt. Vad blir det för liv. I en bok jag läste nu i veckan fann jag några tänkvärda ord som jag har skrivit på en stor lapp som hon har på köksbänken: "Det är svårt att ha ett liv helt fritt från rädsla och kanske inte ens önskvärt eftersom ett sådant liv nog är fritt från utmaningar och spänning". Det är lätt att vi vill skydda oss från allt men som tsunamiöverlevarna sa; det spelar ingen roll hur mycket de använde flytväst och hjälm hemma, det var på semestern de förlorade sina barn.

Bryt upp, bryt upp! Ett liv fritt från rädsla är också ett liv fritt från utmaningar och spänning.

Medborgarplatsen i går kväll

Söderhallarna

Rosenlund

Mitt skrivbord med utsikt ut mot Mälaren