Magdalenas värld

Ofta tänker jag att nu får det väl ändå räcka, nu vill jag inte utsätta mig mer. Jag vill slå mig till ro och slippa tänka på det främmande, det som är otryggt och skrämmande. Förr var det naturligt att hamna i det okända, bland okända människor, i okända miljöer, i okända situationer jag inte kände till. Jag har alltid älskat att pröva, utmanas, våga och testa, för ny mark är lika med utveckling. Jag är inte den som ger mig på bungyjump, dykning, fallskärmshoppning, eller en jordenruntresa, nej det överlåter jag till min dotter. Jag är mer den där som ständigt ska prova en ny tangokurs, ett nytt jobb, en ny utbildning, en cirkel i franska, en workshop i filosofiska samtal, ett nytt event. Varje gång jag utsätter mig frågar jag mig - varför gör jag det här?

Någon gång får det väl räcka? Någon gång får man väl ändå lov att slå sig till ro, acceptera det man har. Är verkligen drivet efter förändring och variation en bra drivkraft. Är det inte nån gång dags att uppskatta det man har? Det gör jag ju givetvis. Jag älskar mitt hem, min bostad och min familj. Jag byter inte vänner kors och tvärs och mitt jobb har har jag varit på i tre år nu. Jag trivs bra med den lunk som är. Jag tränar, träffar vänner, träffar mina barn och mitt barnbarn, dejtar nån gång ibland, men mest är jag kanske hemma när jag är ledig och njuter av min bostad och mina sköna omgivningar. Jag plöjer serier och jag läser, samtalar med mina vänner på telefon om det som är viktigt i livet. Vad mer behöver man?

 

Många av oss funderar ibland vad som egentligen står på den där listan, "the bucket list". Jag har kommit fram till att det står två saker på min. Det står att jag gärna vill få råd att köpa eller hyra ett ställe vid Medelhavet och så står det DANSA MERA. Egentligen ska det vara omvänt. Dansa mera ska komma först. Jag lider av att jag inte dansar mer. När jag försöker få med mig vänner ut och dansa vill de gärna, men inte ikväll eller inte på lördag, men en annan gång. Alla säger ungefär samma sak; ja jag vill jättegärna, säg bara till. Men när den där dagen närmar sig är många upptagna och det lockar inte längre att gå ut efter kl 22, det är ju då dansen börjar. Dessutom vill många i min generation dansa till gammal musik, musik som påminner oss om vår ungdom, som vi dansade till på 70- och 80-talet. "Kan du inte gå en kurs?" säger någon välvilligt? Eller "gå ut och dansa salsa". Det är ju ingen annan som har lösningen på mitt delikata problem än jag själv.

 

Jag vill dansa länge, mycket och jag vill dansa till hip hop och house. Att gå till ställen och dansa till hip hop när man är 54 och ensam är inte helt enkelt, därför har jag kämpat med att få med mig folk. Jag har dock med tiden insett att det är lönlöst. Vad har jag då att välja på? Jo antingen får jag fortsätta ligga hemma på min schäslong på helgerna och titta på serier eller så är det bara att ta tjuren vid hornen och gå ut, helt solo. Jag har bestämt mig för att det ska gå. Som med allt annat kräver det träning. Det går inte att lära sig ett nytt språk om man inte övar. Det går inte att lära sig bugga om man inte övar. Det går inte att lära sig crawla om man inte övar, men varför utsätta sig när man är 54 år?

 

Därför att livet är kort. Att gå ut och dansa är för mig nåt mycket viktigare än att lära sig språk, lära sig crawla eller gå en tangokurs. Att dansa gör mig fri och lycklig. Att stå på ett dansgolv och röra mig till musik helt fritt är ett sätt att uttrycka mig och jag dör om jag inte får uttrycka mig. Precis som andra dör om de inte får sjunga, spela, måla, skriva så är nog dansen mitt viktigaste uttryck. Därför har jag samlat mod under lång tid. Jag har hållit utkik efter en DJ jag gillar och även efter andra jag har viss koll på. Patetiskt, kanske du tänker, hon är ju ingen ungdom. Pinsamt. Då får det väl vara det men jag måste. Driften att få dansa är så oerhört stark.

 

I många år dansade jag på gymmet. Jag gick på Body Jam, Street Dance och Funk och dansade till den musik jag älskar. Men min kropp klarar inte den typen av dans i längden. Jag fick muskelsträckningar och knän tog stryk, det är mycket hopp och kast. Hellre går jag då ut och svävar runt i min egen värld, mjukt, lätt och ledigt. Därför har jag bestämt mig för att denna sommar ska det bli av och jag ska inte vara beroende av någon, jag ska dansa! Jag pratade med en kille på jobbet som går ut själv varje fredag. Hans längtan efter att släppa loss på dansgolvet är så stark att han numera aldrig ber någon följa med. Han åker hem och byter om efter jobbet, sen in till Soul Train där han får sitt lystmäte. Jag blev så avundsjuk men tänkte nu ska jag inte vara den där som säger "jag vill också följa med, men inte just i kväll".

 

Igår var det då äntligen dags. Jag har länge hållit utkik och nu spelade Flickrummet, på Lilla hotellbaren, hotell Malmen på Söder. Jag visste vilken musik de spelar, den allra bästa och jag ville dit "men är det verkligen värt besväret?" tänkte jag om och om igen och bävade. "Varför utsätta sig?" Men om man inte vågar något, om man inte utsätter sig för det okända, det lite skrämmande är det svårt att uppleva något utöver det vanliga. Jag ska in, jag ska dit, bestämde jag. De skulle börja spela 22.00 men när jag kom var det folktomt. Tre personer satt i baren och musiken var inte den bästa och ett tag funderade jag på om jag skulle vända. Det var fint väder och självklart var folk ute och njöt av den härliga junivärmen. Jag fick nypa mig i armen och säga till mig själv "nu har du åkt hit, då får du kämpa lite också, ge inte upp!"

Fler och fler droppade in, musiken drog igång och jag hade svårt att sitta still. Många stod och rörde sig till rytmen men ingen dansade. Vid elvatiden gick jag fram till Linnea som DJ:en heter, överröstade musiken och ropade "jag vill dansa!" "Men dansa!" ropade hon tillbaka och log sitt varmaste leende. "Men var?" "Var som helst!" fick jag till svar. Själv stod hon och dansade i sitt bås på andra sidan disken och jag tänkte kan hon så kan jag, så jag började röra mig till musiken och efter det tog jag inte en enda paus på två timmar. Folk kom och dansade med mig och ibland flera på en gång. Jag struntade i om jag ibland dansade själv i min lilla hörna men oftast var vi några stycken och jag njöt. 

 

På vägen hem var jag stolt över mig själv. Jag hade vunnit en seger och för varje gång jag gör det kommer det att bli lättare. Det är ingen mening att utsätta sig bara för sakens skull men om du verkligen vill något, då ska du göra det. Som min granne som ger sig av till västkusten och cyklar och tältar själv i ett par veckor. Jag skulle aldrig göra det men för henne betyder det så mycket så hon utsätter sig för eventuellt motstånd för det ger så mycket, mer än det kostar. Vi lever här och nu och är det någonting jag inte vill ångra på min dödsbädd så är det att  jag borde ha dansat mera. Därför ska det bli så nu och jag struntar i vad folk tänker. I lördags träffade jag trevliga människor och jag gav mig ut på upptäcksfärd, bort från min comfort zone och det var inte sista gången.