Magdalenas värld

Det måste ha varit i oktober förra året, då jag tappade rösten. Jag var hemma ett par veckor med låga sköldkörtelvärden och vilade rösten på en och samma gång men efter det har jag inte ens varit förkyld vad jag kan minnas. Peppar, peppar. Men igår fick jag lov att stanna hemma. Jag steg upp, gjorde mig i ordning, åt frukost i köket men där blev jag sittandes. Då smärtade magen så mycket att jag inte kunde röra mig. Jag satt där och tänkte att frukosten skulle få sjunka ner ordentligt men smärtan ville inte ge med sig så jag la mig på soffan i mina mjukisbyxor jag klätt mig i - det händer aldrig att jag går till jobbet i mjukisbyxor - och sms:ade min chef som tyckte jag skulle stanna hemma och vid närmare eftertanke insåg jag att jag inte skulle komma upp. Och där blev jag liggande hela dagen.

 

Magkatarren började smyga sig på för 2-3 veckor sedan. För en vecka sedan var den akut och mina magsmärtor var så pass svåra att jag inte kunde gå och träna efter jobbet utan fick åka hem och lägga mig. Jag hade slutat med kaffe vid det laget och insåg att jag fick lov att äta ofta för att magen aldrig skulle bli tom. Det är när magsaften börjar skvalpa runt som smärtorna kommer. Den är stor som en ballong nu. Jag var på kalas på lördagen men på söndagen låg jag bara och på måndagen stupade jag efter jobbet. Jag kan inte påstå att jag stressar i mitt jobb men det är oerhört högt tempo, jag hinner knappt gå på toaletten ibland. I onsdags hade jag möten mellan kl 8-12 på samma våningsplan och de flesta i samma rum, utan paus och 12.15 skulle jag vara på ett annat möte, på ett annat våningsplan. Om det inte hade varit mina chefer som beordrat mig att delta hade jag avbokat dem, men de var uppenbarligen viktiga. Jag kunde dock gå tidigare så att jag hann äta lunch där emellan och så fick jag ha med mig kex i mötesrummet att stoppa i mig när magsuget kom.

 

Jag hör ju själv att det varit lite för mycket senaste veckan, och så här ska det se ut varje vecka frånsett 12.15-mötet. Kanske behöver jag vara hemma och vila några dagar nu. Smärtorna har börjat gå ut i bröstryggen och jag är allmänt hängig. På måndag ska jag gå till vårdcentralen och fråga om jag kan få någon medicin för magsyran som plågar mig på nätterna, omeprazolen räcker inte men i natt hade jag högt under huvudet, då gick det bättre. Jag måste bli frisk för det är bara två veckor kvar tills jag åker till London och där måste jag verkligen vara fit for fight för jag ska ha ansvar för fem ungdomar och vi ska vandra runt långa sträckor och det lär inte bli så mycket sömn. Veckan efter det ska jag till Göteborg vilket inte heller kommer bli någon direkt vila.

 

Jag låg här hemma, utan kraft att stiga upp och kollade på Top model. Det var finalen och The America's Next Top Model skulle väljas ut. Det stod mellan en tjej och kille och det som gladde mig var att en döv kille valts ut. Ja jag var inte särskilt glad för att han var döv, men glad och tacksam för att modellbranschen och därmed också andra branscher förnyar sig och moderniserar sig. Det är ju av oerhört stor betydelse att en role model som Tyra Banks delar ut första pris i den hetaste tävlingen bland blivande modeller till en funktionshindrad person. Man kan ju fråga sig om han är funktionsnedsatt i just det sammanhanget och det är han ju självklart. Även om själva modellandet inte kräver att han hör, han ska ju bara stå inför en kamera, så måste han ju få instruktioner, läsa dem på en skärm eller ha en tolk. Dessutom innebär cat walken att han måste kunna höra takten till musiken osv. Det var intressant att se och hans modellkompisar använde vissa tecken när de kommunicerade och det blev en helt annan typ av konversation än vi är vana vid i tv.

 

För ett tag sedan var det också ett inslag i Kobra om funktionsnedsatta modeller. Det var en tjej med Down Syndrom som gjorde topmodellskarriär och älskade det. Att vi finner mångfald i tv och i våra kanaler betyder extremt mycket. Top Model är lite av en föregångare där. Personer med autismspektrumtillstånd har kunnat berätta om sin Asperger i programmet och modellkompisar utmanas att tänka nytt. Den kunde påverka dem i samspelet med de andra modellerna som då fick större förståelse för varför denna modell agerade som hon gjorde. SVT däremot är inte särskilt kända för mångfald, tvärtom så är de kända för att färdas baklänges. Särskilt sedan de gick över till den nya morgonstudion. De har anklagats för både åldersdiskriminering och för att ha alldeles för liten del olika etniciteter representerade på sina redaktioner. Detta påverkar självklart både utbud och vem som syns i rutan. Funktionsnedsatta får tv-tider klockan 23 på kvällen istället för att man börjar inkludera på samma sätt som Top Model gör. Moderna tittare vänjer sig snabbt men eftersom SVT inte ens har förmågan att nå moderna tittare lyckas de inte särskilt bra.

 

Många tycker att vi börjar tala öppet om personer med psykiska sjukdomar och psykiatriska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är ju en väldig skillnad mot tidigare men i spelfilmer ska dessa personer alltid ha en väldigt utmärkande roll enligt mig. Antingen ska de ha en huvudroll där någon stor och berömd skådespelare ska få sitt livs utmaning och spela CP-skadad, utvecklingsstörd, person med autism eller psykiskt sjuk och så får den högst ordinära skådespelaren oscarsstatyetter och baggar. Det gör ju i och för sig att vi uppmärksammar dessa personers funktionsförmågor, hur de blir bemötta, vad de förmår och inte förmår. Men jag kan samtidigt längta efter att få se personer med funktionsvariationer i vanliga, roller så som Karin Löfgren (Christel Körner) och Lars-Erik Dahl (Ulf Dohlsten) i Hem till byn, personer med psykisk ohälsa och rörelsehinder som visserligen fick ett visst fokus i serien men där själva funktionshindret spelade mindre roll för dramaturgin. Hem till byn som började visas 1971 (sista avsnittet i säsong 8 visades 2006) var långt före sin tid.

 

Det är häftigt med Homeland och Bron, och all sköns filmer där huvudkaraktären har en funktionsvariation men varför måste Carrie Matison vara en superhero? Om hon inte hade presterat tio gånger mer än alla män och kvinnor och haft ett IQ på 212 så hade hon inte haft en chans, signalerar serien upprepade gånger. Sen har vi Saga Norén, Länskrim, Malmö som och Sofia Helin liksom Claire Danes gör med bravur. Jag är oerhört tacksam över att vi har dessa två kvinnokaraktärer och att vi fått så många säsongers tv-drama tack vare dem och jag menar inte att det måste vara en biroll i dessa serier som är utrustad med NPF eller bipolär sjukdom men vi kanske kunde producera fler filmer där vi skildrar vanliga människor som lever vanliga liv med funktionsnedsättningar som en liten del i handlingen så som vi äntligen börjar skildra personer med olika sexuell läggning, personen måste ju inte stå i centrum bara för en liten funktionsvariation. Jag känner dock att detta är på gång, i alla fall i internationella produktioner. Frågan är hur bra vi är på mångfald - genus, sexuell läggning, etnicitet, åldersspann, hudton, funktionsnedsättning och religion (som inte innebär att man är extrimist) - i Sverige. Såg just att Hassel haft nypremiär och blev inte vidare hoppfull.

 

Men som sagt, det finns program och serier som inte bara stoppar in den "obligatoriska kvinnan", "den obligatoriska bögen" eller den "obligatoriska utlänningen" i sitt format. Det finns serier som blandar hej vilt och får ett fantastiskt resultat. Med jämnare könsfördelning, lite nyanser hos karaktärerna, lite spännvidd och en hel del mångfald. Det är bra. Och i dessa tider ska vi snart titta på "Vår tid är nu" med Suzanne Reuter, Tova Magnusson, Peter Dalle, Adam Lundgren - massor av mångfald. Massor av nytänk. Du hör min ironi gissar jag. Jag kommer att sitta som många andra vita medelålders svenkskar och insupa gammalt och vant, det vi vill se i rutan, det som är tryggt och så befriat från fantasi; Andra världskriget! Nej det kommer jag förresten inte! Kanske sappar jag över till Hassel eller Jordskott sin touch av skruvad nordisk mytologi, eller varför inte titta på gamla trygga Gokväll med CG Carlsson som recenserar Hitchcock och Philip Zandén i centrum vid middagsbordet som igår kväll. Eller Världens barn med Rickard Olsson, Kattis Ahlström, Lasse Kronér och Doreen Månsson. Tack och lov hade vi Farah Abadi från Landskrona med, hon har ju i alla fall ett utländskt efternamn. Världens barn som inte ens kunde ha en dövtolk till programmet. Så under all kritik men de fick i hop över 50 miljoner tack vare Daniel Nanskog, vilket är fantastiskt.

 

Det fanns en tid när jag högaktade SVT Drama men jag är rädd att det krälar fram som sniglar i en snabb och växande värld full av mångfald. Jag slår alltid på SVT, är SVT trogen men får vi aldrig nog av Anne Lundberg, Paul Svensson, Pekka Heino, för att inte tala om Skavlan och Christian Luuk? Om vi vill förändra världen, om vi vill att människor ska bli mindre fientliga mot människor som inte fötts med vit hudfärg, om vi vill att världen ska vara toleranta mot människor som inte heter Svensson, Lundberg, Månsson och Olsson kanske vi måste börja visa fler Farah Abadi och Kojo Akolor på tv och inte bara just dessa två. Vi kanske behöver ha fler döva, fler blinda, fler i rullstol - i vanliga, traditionella underhållningsprogram. Varför ska en person (extremidrottare dessutom) i rullstol enbart representera funktionsnedsatta på Världens barn, varför kan han inte vara en av programledarna?

 

 

 

 

 

 

 

The Good Fight som en bra fortsättning på fantastiska The Good Wife