Magdalenas värld

Ute hörs en kråka. Solen har tittat fram igen efter en regnskur som jag sov mig igenom. Äntligen blå himmel med vita moln men jag orkar mig inte ut. Min kropp är utmattad och jag har varit ute idag redan. Jag tog mig till Rosenlunds vårdcentral för provtagning och fick samtidigt starkare dos medicin. Om det visar sig vara magsår är jag redan under behandling med den dosen. På hemvägen köpte jag en kanelbulle och en croissant att stoppa i magen med teet som jag dricker mest hela tiden, detta lenande svartvinbärste. Jag som orkar så mycket i vanliga fall, som tränar och jobbar hårt, orkar knappt någonting nu. Jag sover flera timmar om dagen och ändå somnar jag på kvällen. Jag orkar inte prata med folk, bara med min familj. Har inte någon kraft att ge men i helgen ska jag få träffa mitt barnbarn, då får jag massor, massor.

 

Nu hörs några barn på väg till eller från skolan här intill. Glada röster. Jag tänker många existentiella tankar, de flödar genom min kropp ständigt och jämt. Många undrar var jag får orden i från, hur jag orkar skapa, hur jag kommer på och vet vad jag ska skriva. Det gör jag inte. Jag kommer inte på dem. Jag är som en dator och Macen är min printer. Vem det är som matar in mina tankar vet jag inte, det vore kul att veta. Orden spottas ut på skärmen och jag vet inte varifrån de kommer, de bara flödar och svårigheten är inte att få dit dem utan att få bort dem när de blir för många. Dessutom är jag inte bra att stava och inte särskilt bra på prepositioner, eller kanske är det den där andra som är dålig på det. Det blir det det blir och ni får stå ut med mina felskrivningar. Jag funderar ibland på om jag skulle skaffa ett rättstavningsprogram. Bloger.com har ett sådant, det gillade jag att använda när jag först skrev på bloger-blogg.

 

Jag når aldrig höga höjder på IQ-test eftersom de är på tid och jag läser och kodar allt så långsamt, min intelligens ligger inte heller i att avkoda, observera och använda logik men jag är inte heller direkt svag på det området. Min intelligens och min så att säga unika intelligens som jag förstått att inte alla är begåvade med handlar om att associera och sammankoppla. Jag associerar all min vakna tid. Jag tänker en tanke som leder till en annan som leder till en tredje och vips är jag någon helt annanstans. När jag pratar och berättar får jag lov att leda tillbaka lyssnaren till där vi först befann oss annars vilseleder jag. Ofta går det i rasande takt när jag tänker. Ofta blir jag väldigt irriterad på andra som fastnar i resonemang och inte tar sig vidare. Jag försöker att inte visa det och håller allt som oftast masken men att sitta på en konferens (heter det på eller i?) där det ska tuggas och idisslas, kan göra mig galen.

 

Jag älskar teamwork när det funkar som bäst och jag har så in i bengen svårt för teamwork när det inte funkar. Det många inte förstår i den bransch jag jobbar i är att teamwork är en konst som kräver både kunskap, tid och träning. Ett team behöver en ledare som inte bara brinner av entusiasm utan också både har den tid som måste läggas ner på teamet, den kunskap och kompetens om teamledarskap som krävs för att teammedlemmarna ska nå sin fulla potential och teamet därmed kunna arbeta som bäst. Det krävs särskilt när resurserna är knappa som inom det offentliga idag. Jag har turen att ha bra teamledare på båda ställena, jag tror inte alltid det är där skon klämmer när teamet inte kan prestera maximalt. Det krävs också att teammedlemmarna tränas, lärs upp och inte bara arbetar som ett antal öar med vissa broförbindelser.

 

Har man dessutom olika professioner är det stor risk att man beträder varandras revir på ett sätt som övergår i att bli personligt, eller att man är så rädd att beträda varandras mark att man inte vågar komma i närheten. Då riskerar man att missa viktiga delar eller ägna energi åt att avgöra vem som ska göra vad. Och vad ska man egentligen göra? Hur är målet formulerat? Delmålen? Samsynen kring målen och vägen dit? Att ha olika professioner i ett team innebär ju att det finns potential att komma långt. Gränsen för vem som gör vad kan vara svår för en teamledare att dra, men är enligt mig så oerhört viktig, och den måste kontinuerligt uppdateras hos samtliga teammedlemmarna annars är det så lätt att någon far i väg och kör sitt eget race. Jag har jobbat i team i många herrans år nu, i olika branscher, och så mycket vet jag att ledaren är oerhört viktig och är inte teamledaren på plats måste det vara uttalat vem som tar över. Man kan enligt mig inte enbart lita på att människor är kompetenta även om de är det. Det vore ju som att regeringen skulle klara sig utan statsministern eller vice statsministern när dessa befattningar saknas. Som om de skulle kunna prioritera rätt frågor utan en ledare. Alla vill naturligtvis prioritera sitt eget eller försöker träda tillbaka för en iniofficiell självutnämnd ledare. Det har så att säga inget med kompetens att göra, det handlar om gruppdynamik.

 

Det är sånt här som snurrar i mitt huvud nu eftersom jag ingår i två nya team på mina arbetsplatser. Jag litar på mina teamledare, de är kloka och lyhörda. Men som doktorn sa idag så behöver jag samtala med mina arbetsledare om min roll, om min arbetsbelastning då jobbet faktiskt inneburit en hel del stress på sistone där jag hamnar i just den här positionen att jag inte riktigt vet min roll.  Ska man använda mig eller rättare sagt nyttja min kompetens, kan man få ut massor om man gör det på rätt sätt. Använder man den fel är jag inte mycket mer värd än ett äppelskrutt. Jag tror jag är som en bil som man kan axelerera snabbt, får jag komma upp i de farter jag är till för kan jag åstadkomma en hel del men ska man köra stadskörning i bostadsområden blir man bara irriterad på mig för då lyder jag inte.

 

Nu kan det låta som jag har lite väl gott självförtroende och det har jag emellanåt men det rasar snabbt. När jag inte känner mig trygg och när andra vill åt mig personligen, eller när personer är otydliga eller ambivalenta  faller jag ganska handlöst. Då ser jag ingen mening med varken mig själv eller det jag gör. Men du som läst bloggen ett tag vet såklart redan att jag är skör i perioder. Men att vara skör innebär inte att alla ser en som skör eller att man är skör konstant. Jag är ju stark som en oxe när jag sätter den sidan till. Man kan nog säga att jag på många sätt är en konstnärssjäl även om jag aldrig blev konstnär. Jag är egensinnig och jobbar på många sätt väldigt annorlunda mot mina kollegor, men det gör också att många blir förvånade och nöjda med vad jag levererar. Det betyder inte att jag alltid är fit for fight. Om jag inte får tillräckligt med input, om för många drar i handbromsen samtidigt då går det som det går, då kan det bli tvärstopp. Jag kan vara pragmatisk när det rullar på men jag är inte pragmatisk som person.

 

Så urbota egocentriskt tänker du kanske. Kan hon inte tänka på någon annan än sig själv. Faktum är att jag närapå utplånar mig för andra människor. Inte dem jag har för avsikt att arbeta tillsammans med utan dem jag arbetar för och åt. Jag skulle inte ha det här jobbet om det inte var för dem. Jag skulle aldrig satsa så hårt och så mycket om det inte var för att jag kände att jag är med och gör världen till en bättre plats. Att bara kunna ge en kram till någon som nästan aldrig blir sedd. Att sitta ner och lyssna på en ungdom som inte får träffa sina föräldrar, blivit utfryst av sina föräldrar eller inte har några föräldrar. Att lyssna till en ungdom som ständigt blir utsatt för rasism. Att stärka en ungdom som inte kunnat gå ut på ett år men tvingat sig till en psykolog i smyg för att få hjälp eller att hitta lösningar och hjälpa en person som tycker livet är meningslöst men bara behöver bli sedd och bekräftad. Man får inte fastna vid dessa historier, man får inte dra nytta av dessa personer för egen vinning men att få vägleda dem rätt kan vara livsavögörande i vissa fall och det är det som driver mig.