Magdalenas värld

Det blir en del skrivande nu. Jag kan inte så mycket annat eftersom jag ligger mest hela tiden. Igår kväll var jag i och för sig och åt middag hos en vän, middag funkar alltid men inge vin och inget kaffe. Hon hade dukat upp vackert med tända ljus och bjöd på trerätters och jag satt där och blev serverad, en skön känsla. Men idag gäller det att orka påbörja lite matlagning på egen hand för nu har alla matlådorna från veckan tagit slut. Jag har kommit fram till att det bästa är att helt enkelt bara laga två rätter, fem lådor för varje. Sen buntar jag ihop lådorna två och två och så blir det helt enkelt dessa två rätter hela veckan men med lite variation under dagen. I och med att jag lagar mat som jag gillar är det ändå härligt att ta fram lådan. Har väl att göra med att jag alltid är hungrig också. Förra veckan gjorde jag kikärtsbiffar med hemlagad potatismos, grönsaker och ostsås och i den andra lådan var det tonfiskröra tillsammans med en blomkålsgratäng. Få se vad det blir denna gång.

 

Jag har lyckats sova ännu en natt men magen är ömtålig så det blir nog ett besök till doktorn i morgon. Min chef skulle komma och hälsa på mig på arbetsplatsen men jag tror jag får skjuta upp det för kroppen skriker att den behöver vila mer. Efter närmare eftertanke inser jag att tempot varit extremhögt från augusti tills nu. Det är egentligen inte förrän nu det håller på att lugna sig lite och det är väl typiskt att det är då kroppen säger i från. Ute regnar det och här hemma hörs bara tvättmaskinens vevande fram och tillbaka. Jag stängde just av radion och Godmorgon världen. Jag slår alltid på för att höra Söndagsintervjun kl 8, ett av mina favoritprogram. Jag gick upp och tog min omeprazol och gick sen tillbaka till sängen och lyssnade på Natasha Illum Berg. Jag tycker alltid att det är lika intressant att få lyssna och ta del av människor liv, människor som lever så annorlunda från vad jag gör. Människor med andra värderingar, som tagit andra livsavgörande beslut än jag har gjort, men som jag ändå väldigt ofta kan känna att jag har en del gemensamt med. Det är intressant att fundera kring hur han (eller redaktionen) väljer ut sina intervjupersoner.

 

Jag har hört Martin Wicklin intervjua så många personer genom åren och tycker att han är så oerhört skicklig. Känslig, lyhörd och empatisk och rak och nästan naivt frimodig och rättfram på en och samma gång. Förra veckan intervjuade han munken Anders Arborelius, den första svensken att bli både biskop för Katolska kyrkan i Sverige och kardinal åt påven i Vatikanen. Jag fascineras över att lyssna på hur han berättade om hur det var att gå från munklivet där han levt i 27 år till att komma till Påven i Rom. Det skulle ta för mycket tid och plats att räkna upp alla intervjuer han haft men de flesta ligger nog kvar på nätet så det är bara att gå in och lyssna på Söndagsintervjun.

 

Natasha Illum Berg fick mig att längta bort, till ett annat liv, till ett annat land där det inte regnar så mycket, där inte himlen är grå och där det inte är ruggigt att gå ut en oktoberdag som denna. Jag vet att jag ska få komma bort en vecka vid nyår men ibland vill jag verkligen bort en längre tid, men vem vill inte det? Tänk om man kunde ha en bostad här hemma, bo här under sommaren och jobba som konsult från augusti till oktober och sen åka till sin andra bostad i Portugal eller Spanien och jobba där under vinterhalvåret och komma hem till Sverige igen i april, maj. Vore inte det det perfekta livet? Samtidigt gillar jag ju snön men jag vill inte ha snö så länge och framförallt inte snöslask och isgata och inte i tre, fyra månader. Men när jag tänker på veckan mellan nyår och trettonhelgen i år, när snön låg vit över Medborgarplatsen och alla lampor lyste från gatlyktor och husen runt om kring så är det något jag inte vill vara utan. Att gå in på Waynes och dricka en kopp te eller varm choklad och äta en saffransmuffins är inte så tokigt ändå.

 

Men det är det här gråa som jag har så svårt att förlika mig med. Ändå bor jag så gränslöst vackert och kan alltid se sjön, i alla väder, i alla årstider. Jag ser träden och jag kan gå ut och är nere vid bryggan på två minuter. Vem har det så? Jag inser att jag är priviligierad. Det är lätt för mig att ta mig till skogen, till djuren, till hästarna och korna, till fåren och hönsen vid Eolshälls gård. Men det har varit en intensiv arbetstakt sedan jag började i augusti och jag har inte kunnat njuta av min omgivning på min lediga tid, jag har legat på soffan mest varje helg medan tvättmaskinen snurrat, helt slut av tempot jag levt i. Jag har tyckt att jag klarat så mycket och bara kört på men det straffar sig tydligen. Jag har varit på konserter, träffat vänner efter jobbet vilket visserligen ger en massa energi men många sena kvällar håller inte i längden.

 

Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och frågar oss vad vi vill, vart vi är på väg. Det är så lätt att bara köra på i ekorrhjulet utan att reflektera. Så lätt att bara göra utan att tänka. Ändå är jag bra på att säga nej. Och härom veckan när jag fick frågan om att ta över ett par möten åt min chef som fick förhinder, avbokar jag givetvis mina egna även om de inte krockar. Jag är klok nog att inse mina begränsningar, man kan inte kasta sig från det ena mötet till det andra en hel dag. Inget möte är så viktigt att det inte går att skjuta upp. Trots det är det lätt att bli blind om man inte nån gång stannar upp vid sidan om. Jag längtar efter att gå på bio, gå på museum så som jag alltid gör, det ger mig så oerhört mycket men på helgen behöver jag verkligen vila, reflektera och det är där skrivandet kommer in.

 

Det känns fantastiskt att jag ska få åka till London. Jag längtar verkligen och har till och med resfeber. Jag har inte varit där sedan 1993. Då var jag också där med jobbet. Vi hade planeringsdagar och jag tror vi stannade i fyra dagar. Vi satt på pubar och kom fram till en massa bra jobbidéer. Sen var det studiebesök och konferenser på hotellet. Jag minns att jag också gick ut med en kollega och dansade till sena morgonkvisten ett par nätter i rad på en klubb gömd nere i någon källarhåla vid Regent Street. Det ska jag inte göra denna gång. Jag var 31 då och återupplevde det London jag bott i tio år tidigare. Det ska jag i och för sig göra nu också. Jag ser verkligen så mycket fram emot att få komma tillbaka till samma kvarter som då.

 

Första gången jag var i London var jag femton år, det var 1978. Jag och min kompis var på språkresa och åkte in till London och letade snabbt reda på Carnaby Street som var så i ropet då. Vi följde med de övriga i gruppen till Palace Theatre i West End och såg Jesus Christ Superstar. Så häftigt. Att gå på musikal i London gav mig mersmak. Jag har sett många musikaler i Stockholm efter det och även besökt Broadway men när jag bodde i London bjöd min amerikanska vän som jag umgicks med där, med mig på ett antal musikaler. Andra året jag var i London var 1979. Då åkte jag och en kompis dit på egen hand. Det blev ingen musikal då men när vi klev av tåget vid Victoria Station och promenerade mot Buckingham Palace såg vi att det var något som drog till sig folk. Vi gick fram och kikade mellan huvudena i folkmassan och fick se Drottning Elizabeth komma ridande i egen hög person bara några meter i från oss.

 

Jag kommer gå upp flera kilo innan den här magkatarren har gett med sig, jag äter konstant. Så fort smärtan kommer behöver jag stoppa i mig något och det blir mest havrekex som är lent och skönt för magen. Jag ska köpa lite fullkornsskorpor som är lite nyttigare och samtidigt snälla. Kanske borde jag börja läsa en bok. Det var ett tag sedan, jag kommer alltid av mig i läsandet när jag börjar jobba. Märkligt nog hade jag läst en bok av årets nobellpristagaren Kazuo Ishiguro. Det har aldrig hänt tidigare tror jag, att jag läst något innan författaren belönats, jo Bob Dylan förstås men jag kan inte påminna mig om någon annan. Kanske beror det på att jag är jämngammal med flera ledamöter i Svenska Akademien numera. Hur som helst läste jag och mina bokklubbskompisar Never Let me Go när den kom. Gripande och annorlunda bok som sen blev en film jag inte kände för att se. Boken hör definitivt inte till mina favoriter men kanske borde jag pröva Återstoden av dagen.

 

Jag måste verkligen minska mitt tempo, jag måste verkligen varva ner. Nu ska jag vara hemma ett par dagar och sköta om mig ordentligt, läsa, äta snällt och nyttigt, vila och bara ta hand om mig. Jag ska försöka få någon ordning på mitt liv, nån struktur, få ihop mina pusselbitar. Vad vill jag prioritera? Ibland hamnar man i det där med att man liksom skjuter från höften och kulan hamnar precis var som helst. Mer fokus. Vad behöver jag mer av? Vad behöver jag mindre av? Kanske ska jag inte jobba heltid nästa år? Kanske behöver jag gå ner i tid? Jag tror inte det, jag tror bara man behöver pauser ibland, tid att varva ner, få miljöombyte och hinna reflektera. Jag ska fundera på hur jag ska använda min lediga tid bäst. Förmodligen behöver jag bara ligga ner och stirra upp i taket och göra ingenting.