Magdalenas värld

Det är tisdag förmiddag och jag är fortfarande hemma. Jag ska in en sväng till Rosenlund igen och lämna fler prover, därefter ska jag iväg och träffa min konsultchef och äta lunch med henne. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att få hjälp med att sortera alla mina tankar och reda ut vad det är som stressar mig. Igår var solen framme en stund men jag var som förlamad och kom inte ut. Nu har jag fått starkare tabletter och jag känner genast skillnad. Magen känns stabilare och jag har sovit bättre. Jag hoppas innerligt att jag inte har magsår. Behandlingen är densamma som nu men ett magsår skulle verkligen kräva oerhört mycket mer försiktighet och det orkar jag inte nu. Jag har så mycket roligt framför mig.

 

Jag tror jag måste ta tillbaka det där jag skrev i ett tidigare inlägg. Det där om Anne Lundberg. Det där med att vi hade för många Olsson, Svensson, Månsson och Lundberg i tv som jag skrev om för några dagar sedan. Efter att ha sett ett par avsnitt av Landgång blev jag beroende och nu har jag sett alla avsnitt av Landgång på SvtPlay. "Mer Lundberg i tv" säger jag nu. Jag har aldrig varit med om maken till modig och strapatsfylld programledare som inte drar sig för något. Visserligen är det tv och i verkligheten gör hon kanske bara en bråkdel av det som syns i rutan men hon kan omöjligt fejka allt. En härlig kombo med dessa två. Anne, som inte drar sig för de riktigt tuffa utmaningarna och Paul som står vid spisen och lagar den underbara maten. Det blev nästan komiskt när en ung fjälljägare uppe på Kebnekajse frågade henne om hon var van att ta i (ni vet sådär som en man aldrig skulle fråga en annan man) och tittaren då fått följa henne både på fem tusen meters höjd i Anderna, djupt nere i Indiska Oceanen och i den Egyptiska öknen bland skorpioner.

 

Det är verkligen roligt att följa dem från Anderna i Peru, till havet i Mocambique, till Egypten och alla spännande utgrävningar, Kebenekajse som jag inte alls hade lust att se men som faktiskt var helt underbart att få se när de väl var på toppen, till Neapel och Havanna, två väldigt speciella städer som jag längtade till när jag såg programmet. Ja Havanna har jag ju varit i. Särskilt roligt var det att Cleo besökte programmet när de var i Havanna. Allra mest sugen blev jag att åka till Nilen och Luxor. Anderna skulle aldrig funka med min astma och fjällvandring är inte min kopp te. Neapel kan jag också klara mig utan även om jag vill till Italien men Egypten och de gamla templen har lockat tidigare men känns ännu mer angeläget att besöka nu efter programmet. Jag är glad att jag haft Landgång att titta på nu när jag varit hemma men jag har även tittat på annat och har nu också kommit igång med Återstoden av dagen.

 

Det har också varit härligt att få uppdatera bloggen de senaste dagarna. Jag kan sakna den tid då jag arbetade deltid och studerade och hann med sånt som att blogga, måla, läsa och skriva uppsatser. Jag minns att jag alltid gick till Aspuddens bokhandel de dagar jag inte jobbade och det blev ofta även på helgerna då plugget krävde en hel del. Jag satt där och åt soppa, läste vetenskapsteori och förberedde min föreläsning för feministiskt initiativ i Göteborg. Men det fanns negativa sidor med det livet också, inte bara att jag fick betydligt mycket mindre pengar. Jag mådde betydligt sämre. Att arbeta heltid eller åtminstone fem dagar i veckan, gör mig gott. Jag mår bra av rutiner och att inte grotta ner mig i för mycket vid sidan om. Det är som med det mesta, det finns fördelar och nackdelar och kanske glömmer vi ofta bort nackdelarna och minns bara det som var bra.