Magdalenas värld

Idag är det oktober. Sjön ligger spegelblank och jag har balkongdörren öppen, det är helt tyst. Man kan ana gula skiftningar i träden, i övrigt är de flesta löven kvar i sina kronor men några har blåst ner. Jag känner mig uppåt och glad vilket är ovanligt för att vara oktober. Då jag har börjat föra stämningsdagbok kan jag ana att jag ibland har ett förhöjt stämningsläge. Inte så att det påverkar livsföringen, nej det är inte fråga om någon hypomani, men vissa dagar är inte grå, de kan vara ljusa och lätta. Det gör mig glad och förhoppningsfull för hösten kan ju som jag berättat förut vara tung. Så känns det inte denna höst. Det känns som om det kommer att bli en bra höst och jag tror jag vet varför.

 

September avslutades så som september avslutats de senaste fem åren, med kalas och mycket kärlek. Mitt barnbarn fyller år septembers sista dag och familjen samlas för att få ge honom presenter och insupa lite av den godhet han fört med sig på jorden. Han fick namn efter en prins och han bär sina krona med värdighet, prinsen av Telefonplan. Att en liten människa kan framkalla så mycket kärlek kan kännas obegripligt. Många vuxna människor vill sitta nära, vill få en liten bit av denna underbara lilla människa som har så mycket gott i sig. Jag fick ett sms av hans mamma i går kväll. Han sa att han glömt att tacka för presenterna ordentligt. Jag svarade att hans ögon lyste tacksamhet lång väg om han nu råkade missa det, han blev så glad över varenda present han fick av alla som var där. Idag skulle han ha barnkalas och de skulle vara lika många barn på kalaset, som han fyller, en ny regel som börjar nyttjas av fler och fler. Fyller man sex är man sex stycken och då bjuder man fem. En var sjuk så de skulle bli fem. En bra regel för alla inblandade tycker jag.

 

Nu börjar solen titta fram ordentligt. Klockan är nio och solen smyger sig fram såhär på senhösten. Igår satt jag och min granne på balkongen och njöt av värmen där, åt frukost och varvade ner tillsammans efter veckan. Idag ska jag nog ta en promenad ut mot Klubbensborg. Tiden går fort, veckorna går fort. Jag vill så mycket men tiden räcker inte till. Jag längtar efter så många saker att fylla mitt liv med. Det är det där med att bli frisk, att inse att man kan och förmår, innebär att jag vill hinna allt nu. Jag ringde sjukhuset härom dagen för att höra om det var nödvändigt att röntga pulsådern innan jag åker till Gambia. Den skulle röntgas om två år när jag sist var där och det är ett och ett halvt år sen nu, drygt. Doktorn svarade att hade det varit han själv det gällt skulle han vänta till efter resan, det var ingen brådska. Vad han menade med det vet jag inte. Kanske vill han inte stoppa mig att resa om det blivit en försämring i kärlväggen, kanske är risken så väldigt liten att det händer något.

 

Jag börjar redan planera vart jag ska åka efter Gambia, inser att folk gör så och jag bryr mig inte om ifall jag åker själv. Kanske åker jag någonstans i vår, kanske i sommar. Jag vill se nya platser, nygamla platser, jag vill resa runt och utforska. Jag har haft kontakt med mina gamla vänner från USA den sista veckan, med mina vänner från Missouri. Jag har aldrig tänkt att jag ska tillbaka dit, Missouri var inte den del av USA jag tyckte mest om och egentligen finns inte mycket att se där men kontakten med dem har fått mig att längta tillbaka. Missouri är närapå exotiskt idag, så långt ifrån det som visas på Netflix såvida man inte ser The Ozarks som faktiskt ligger i Missouri. Livet där var så annorlunda, så oerhört skilt från allt annat jag sett.

 

Den vän jag umgicks mest med har flyttat till norra Kalifornien. Kanske borde jag åka dit och hälsa på honom och samtidigt träffa släkt som bör i södra Kalifornien. Gamla klasskompisar bor där nu. Jag har till och med gamla skolkompisar från High School som bor och lever i Hollywood med några filmer på CV:t. Vad märkligt livet är. Man vet inte vad det ska bli av det när man är 18. Sen formas det ofta till något helt annat än man trott. Man kanske inte får möjlighet att eller ens vill jobba med det man först hade tänkt. Man kanske inte kommer i väg på den där resan, eller så kommer man iväg och blir kvar, gifter sig och får barn. Man kanske inte får barn med den man hade tänkt och trott om man ens får barn och man kanske bosätter sig någon helt annan stans än planerat.

 

Jag ville verkligen ha flera barn, jag ville ha fler än två och jag fick flera. Jag har också av någon märklig anledning, sett mig som ensamstående redan när jag gick i skolan som tonåring. Jag minns hur jag och min bästis pratade om oss själva som ensamstående mammor och framstod som något mansfientliga. Men så blev det. Mitt frihetsbehov har alltid varit gränslöst stort men barn är svåra att skaffa på egen hand. Jag ville bli skådespelare, så blev det en kort period. Inte så att jag kunde försörja mig på det men jag fick testa. Men allt är inte genomförbart i livet eller åtminstone är det inte gratis (man kan ju till och med åka ut i rymden, bara man har pengar). Att arbeta med teater var inte gratis för mig, det kostade. Skulle jag ha fortsatt skulle det ha kostat min tid med mina barn. Det skulle ha kostat kvällar med barnen och det skulle ha kostat dyra investeringar av hälsan som kanske skulle visat sig i ohälsa och så måste man kunna försörja sig i längden. Kan man inte det blir det dubbelarbete vilket är tufft både för en själv och omgivningen. Därför valde jag ett annat yrke.

 

Jag är nöjd, jag älskar mitt jobb, men jag vill så mycket mer. Jag vet bara inte hur jag ska hinna med allt. Varför kan jag inte bara acceptera att detta är vad jag förmår, detta är nog, det är bra. Gråskala är bra. Varför måste jag bejaka alla impulser? Varför gå vidare när den där rösten säger "du kan göra det", "du kan - pröva" eller "det är klart att du ska pröva på". Just nu hör jag den där rösten rättså ofta. Jag blir boostad på jobbet, är omtyckt och folk är tacksamma för min insats. Dessa tacksamhetens kommentarer har en tendens att förleda mig, förföra mig in i något som jag knappt kan kontrollera. Istället för att stanna kvar i mig som konstruktiv feed back, komplimanger och just tecken på tacksamhet far jag iväg i något som liknar "åhh, jag är älskad och omtyckt, nu måste jag visa ännu mer konster så att mina föräldrar skrattar åt mig och älskar mig". Fattar ni? Detta är vad man menar med anknytningsteorin. Har man ett livstema som handlar om att inte känna sig älskad gör man vad som helst för att få den där boosten och går till och med och blir hypoman på kuppen.

 

Kanske är ni prestationsprinsessor? Eller prestationsprinsar? Om jag har bra betyg på provet blir jag bekräftad, uppmärksammad och älskad. Eller går jag på den där fotbollsträningen som pappa vill att jag ska gå på - då kommer han äntligen att älska mig och bry sig om mig. Eller om jag är riktigt tyst när min mamma och pappa har gäster och inte gråter fast jag är ledsen och behöver dem då kommer jag få beröm och belöning. Om jag sjunger vackrare än vackrast fast jag inte har lust kanske de visar mig lite uppskattning, lite, lite. Det finns så många sätt att vinna sina föräldrars kärlek på och vi har lärt in alla de sätten sen vi var riktigt, riktigt små. Det är klart att det finns personer som blev älskade för precis den de var, med sina fel och brister, men många av oss har lärt oss att vi behöver passa in i den där mallen för vad som är "precis den som mamma och pappa vill ha". Vissa har föräldrar som hade egna behov som vi som barn fick sörja för och tillgodose, vi har lärt oss att bli empatiska och lyhörda. Eller så hade vi föräldrar som var förtryckande och dominanta och då har vi lärt oss att vara smidiga och osynliga, att åsidosätta våra egna behov, kanske glida undan helt eller vara sociala, humoristiska, tillmötesgående och till lags. Kanske revolterade vi i tonåren, kanske revolterar vi än idag och går till motangrepp mot auktoriteter. Ett som är säkert är i alla fall att vår barndom påverkat oss.

 

Martin Stenmark berättade i programmet Sverige (svt 1) igår om sin uppväxt med elva syskon och en impulsdriven egocentrisk mamma som var helt styrd av sina egna behov och inte tog någon hänsyn till barnens. Karismatisk, dominant och egensinnig. Två personer tycktes existera i hennes värld: "Me and myself". Det var rätt gripande att höra honom berätta om hur han på senare år insett att anpassning blivit ett beteende i hans liv som han nu ser som en produkt av alla mammans nycker, hur han hela tiden gjort allt för att passa in och inte se till sina egna behov. Nu tror jag inte hans mamma var missbrukare men det är ju så många barn till missbrukande föräldrar får det när de växer upp eller barn till psykiskt sjuka föräldrar. Man ser till att klara sig själv och passa in, anpassa sig och inte ställa till besvär. Om inte lidandet finns där som barn (ibland är det det enda barnet vet) så kommer svårigheterna med all säkerhet när man blir vuxen och inte vet hur man ska tillgodose sina egna behov. Hur gör man när man sätter gränser? Hur gör man när man tar hand om sig? Ingen annan har ju gjort det åt mig när jag var liten.

 

Så det där med att göra något för andra behöver inte bara vara godhjärtat, det kan rentav vara farofyllt. När man börjar prestera. När man ska gå på en fest för att någon annan vill trots att man inte själv orkar. När man följer med på en resa med mannen eller frun trots att man inte själv vill eller har lust. När man åker till landet och ska umgås med släkten trots att man inte orkar, när man aldrig gör det man själv tycker om och får energi av. Eller när man ska lämna in den där rapporten på jobbet som ska vara klar trots att vem som helst fattar att det inte går att göra klar den på två dagar. Eller när man blir övertalad att hoppa bungyjump eller åka med i en bil som körs av en alkoholpverkad person trots att man inte vill och vågar. I alla dessa situationer behöver vi fundera över vem jag själv är och vad jag själv vill och vågar. Vi lär oss att vara till lags som små, små barn. Vi lär oss att göra det våra föräldrar vill för att bli älskade. Nu är vi vuxna och frågan är vad vi vinner på att vara duktiga, till lags, att prestera och göra all sköns konster. Utbrändhet? Utmattning? Ohälsa? Vinner vi den kärlek vi aldrig fick eller den bekräftelse vi längtade så mycket efter? Nej! Då var då och nu är nu. Ta hand om det lilla jaget inom dig.