Magdalenas värld

Just nu har jag förmånen att kunna samarbeta med otroligt kompetenta och inspirerande personer. Jag har ett gäng ambitiösa kvinnor omkring mig som verkligen hamnat på rätt plats. Min erfarenhet är tyvärr den att ambitiösa kvinnor - ofta kallade duktiga flickor - av någon märklig anledning (som man ganska snabbt kan dra slutsatser kring) hamnar i positioner där de servar män som också på något märkligt sätt tagit sig upp i toppositioner, ofta tack vare dessa ambitiösa och kompetenta kvinnor. Det finns otroligt mycket att säga om det men det har jag inte tänkt göra här och nu. Dock vill jag uttrycka min tacksamhet över att jag äntligen ser dessa ambitiösa och kompetenta, duktiga flickor och kvinnor, dessa oerhört inspirerande och intelligenta kvinnor, på rätt plats. I chefsroller, i maktpositioner, i strategroller, som konsulter i olika utvecklingsarbeten. Just nu har jag sju stycken jag känner stor lycka över att få omge mig med. 

 

Jag blir så inspirerad att jag själv stundtals funderar på att nischa mig än mer. Men av erfarenhet vet jag att jag inte ska göra det. Jag har fått rådet flera gånger de senaste veckorna men att vara egen företagare är inte bara en dans på rosor. Man ska jaga jobb och den stressen kan göra mig sjuk och blir man sjuk behöver man en sjukförsäkring och det vet jag att jag aldrig får med alla mina diagnoser. Jag har till och med gjort en grundlig ansökan, men nej, den gick inte igenom och min dotter och jag skrattade gott den dagen svaret kom och vi läste upp anledningen. Fem diagnoser hade de lyckats fiska fram genom att rota i mina journaler. Så detta med att vara konsult via en konsultfirma är nog det närmaste frihet jag kan komma. Kanske kan jag jobba åttio procent en vacker dag och ha uppdrag på egen hand den femte dagen.

 

Jag var också inne på att söka chefsuppdrag i våras. Jag kände mig fångad i min "duktiga-flicka-roll" som enligt mig inte ledde till det jag önskade. Jag hade många idéer och ambitioner, var på många sätt fri och kunde arbeta självständigt, jag arbetade hårt och mycket men hade inga mandat att förändra det jag ville utveckla och göra bättre. Att själv få leda, att ha mandat att bedriva utvecklingsarbete lockade, men när jag väl kallades till intervjuer kände jag i maggropen att det inte var rätt. Jag vill lägga energin på det jag är bra på och jag är inte så säker på att det är organisationsfrågor. Dessutom riskerar man att hamna i mellanchefspositioner vilket kan vara än mer klurigt än att vara arbetsdagare, så jag la ner det.

 

Men just nu har jag det verkligen bra. Jag lär mig nya saker varje dag, jag ger till andra det jag kan och jag känner att jag gör nytta och blir uppskattad för den jag är. Jag omhuldas och tas om hand, mina arbetsledare och chefer är rädda om mig och måna om att jag ska hålla för det ställs höga krav att arbeta som konsult deltid på flera ställen. Den lilla tid man är på plats behövs man överallt men det är arbetssledarnas ansvar att prioritera och jag kan stötta i det arbetet. Jag har en fot inne och en fot utanför, det passar mig bra och ger mig viss distans. Jag behöver aldrig sitta i diskussioner som handlar om vem som ska göra ren kaffemaskinen eller vem som ska planera julfesten. Kanske kommer jag att längta efter det en dag men just nu njuter jag av friheten i att stå på egna ben med ett företag som backar upp mig till hundra procent och alltid finns på mail och telefon.

 

Att påminna sig om vad man har istället för att fokusera på vad man inte har kan vara värt mycket. Jag minns en tid när jag fokuserade väldigt mycket på vad jag inte hade. Det behöver inte handla om materiella ting, det kunde handla om goda eller mindre goda relationer, en kärleksrelation, regelbundna söndagsmidddagar med familjen, goda relationer med släkten, tillgång till landställe osv. Idag kan dessa önskningar te sig absurda. När jag väl började inse vad jag hade istället för att stirra mig blind på det jag inte hade insåg jag att jag hade en unik och djup relation med vart och ett av mina barn. I och med att jag lärt mig att umgås med dem mer på deras villkor och upphört med ett normativt tänkande som utgår från samhällets syn på hur en föräldra- och barnrelation ska se ut när barnen blir vuxna, har jag istället fått något helt annat som för mig betyder så mycket mer.

 

Att möta människor där de befinner sig har blivit alltmer viktigt för mig både i jobbet och privat. Det betyder givetvis inte att allt ansvar ska ligga hos mig och att människor kan bete sig hur som helst, komma och gå och ha mig till hands när det passar. Nej, relationen måste bygga på en ömsesidighet, ett gemensamt givande och tagande. En relation får inte enbart bygga på den ene eller den andres behov, det måste finnas ett genuint intresse, en nyfikenhet på vem den andre är och var den andre befinner sig just nu. Med barn är det givetvis lite annorlunda. I relationen till barnen är kärleken villkorslös. Det har i mitt liv inte inneburit att jag accepterar vad som helst, jag har alltid varit noga med att sätta upp vissa gränser för vad jag själv mäktar med. Jag är mån om min självrespekt och vill att även mina barn ska vara rädda om sig och måna om sin självrespekt. Ju tydligare vi är mot varandra desto bättre. 

 

Att tro att det ska fungera med söndagsmiddag i alla familjekonstelationer är naivt. Ändå har jag märkt att det är många med mig som tänkt att det är så det ska vara när barnen blir vuxna. Att umgås med barnen och deras familjer, deras respektive, deras barn och bonusbarn på landstället kan vara en ynnest eller kanske rent av en plåga. Istället för att fokusera på att det ska vara på ett visst sätt och sträva mot det har jag insett att det är viktigt att se vad jag har. Att gå och äta linssoppa med sonen på en bakgata i city en tisdag efter jobbet är en pärla att trä på mitt kärleksband. Att få hjärtan i ett sms en måndag av andra sonen likaså. Att dottern spontant kommer förbi med saker hon lånat en söndag och stannar och äter middag är nog så mycket värt som en söndagsmiddag då alla ska vara samlade. Att äta våfflor i omgångar på våffeldagen, vilket innebär att de första inte hinner träffa de sista kan vara en pärla det med. Att bjuda in till öppet hus så att alla kan vara med kan vara bättre än att stirra sig blind på ett klockslag och bli ledsen och besviken för att inte alla är där i tid.

 

Likaså trär jag pärlor i mötet med mina vänner. Igår kväll kom en vän förbi och vi drack te och pratade om meningen med livet till klockan var över 12. Att djupdyka i livets svåra frågor, att se tillbaka på de år som gått och lyfta fram dem i ett vackert ljus av hopp gör mig varm i själen. Att inse att jag är några sanningar rikare, några insikter klokare när vännen har gått är något jag kan leva på länge. Sen har jag musiken. Musiken som ger mig näring och energi i vardagen. Konserter som gör att jag tankar både kärlek, kraft och näring och som tar bort min grumlande blick och gör att jag skärper mina sinnen. Jag har bokat fler konserter nu. En i november och en i december.

 

Idag njuter jag av tystnad och vila. Kanske tar jag en promenad, kanske inte. Mat ska lagas, matlådor ska fixas. Kanske träffa barnbarnet, vi ska höras. I morgon åter en tuff vecka med jobb, träning och terapi. På fredag ska jag ut med vänner. Och så vila i helgen. Jag gillar mitt liv och jag håller höstdepressionen på avstånd, den ska inte få sätta klorna i mig. Jag önskar att jag hann mer, men vem önskar inte det? Jag har lagat en blus idag, läst lite gamla brev, bläddrat i tidningar och magasin, kollat Youtube-klipp. Det visade sig att en granntjej från förr, nu 27 år, tonsatt musiken till Diana Orvings visning under Stockholm Fashion Week. Jag har ju inte förmånen att gå på modevisningar men ser dem gärna på web-tv om möjligt och Diana Orvings förra visning var mäkta imponerande. Denna var annorlunda, kläderna graciösa och musiken genial. Jag blir så stolt trots att vi inte har mycket kontakt idag. Men att se och ta del av en människas utveckling lite på avstånd är en ynnest i sig. Om inte de sociala medierna fanns skulle detta vara betydligt svårare.