24 September 2017 - 19:25
Vi rör oss, vi rör oss... hör jag någon sjunga i bakgrunden. Folk är ute och promenerar och jag har fått förfrågningar per sms: Ska du med ut på promenad? Många tycker att det där med att promenera är som en drog, något man självmant dras till och bara måste syssla med, ungefär som att dricka kaffe. För mig är det helt okej om någon drar ut mig på en promenad och om jag vet att en fika väntar. Men idag blev det ingen, hur gärna jag än ville. Jag är slut i varenda kroppsdel. Träningspassen de senaste veckorna har varit stentuffa, jobbet kräver sitt och igår dansade jag i flera timmar. Så idag är det vila och kanske till och med någon timmes tupplur.
Jag har haft en viss oro i kroppen också den senaste veckan. Fick möjlighet att ta det med terapeuten i veckan och klura ut vad det handlade om och känner genast lugn och tillfredsställelse. Terapin är verkligen viktig för mig, inte nödvändig längre, men viktig. Den är inte så akut som den har varit tidigare. Jag minns hur jag satt med min förra terapeut och servett efter servett gick åt, jag torkade tårarna och snöt mig mest hela tiden. Nej, läget är lugnare nu, men i förebyggande syfte är den väldigt viktig för att jag ska må bra.
Det är skönt ute. Jag orkar inte promenera men sitter på balkongen och skriver för att få lite frisk luft och ljus. Nere i hamnen hörs en inombordare, puttrande ljud, som från en fiskebåt. Det är inte ofta man hör dessa motorer nu för tiden. Jag minns min morfars båt. Han hade en inombordare, en gammal, öppen träbåt avsedd för fiske. Den var lång och vi var många som fick plats i den när vi åkte i väg på utflykter ute i skärgården på somrarna. Den stora motorn tog mycket plats mitt i båten. Våra mammor satt längst fram och de var gladare än vanligt, befriade från kökssysslor. Papporna satt längst bak med morfar. Mormor valde ofta att stanna hemma. Antingen fick hon en liten stunds vila eller så skulle hon väl förbereda kvällsmaten. Vi barn - min bror, mina kusiner och jag - låg på golvet i våra stora orangea flytvästar. De var klumpiga med sina sockerbitar på magen och i kragen, men ganska sköna att ligga på, med kudde där bak i nacken.
Vi visste att något roligt väntade. Långa, ljuvliga sandstränder i Temmilahti eller på Furön, äventyrslek med våra småkusiner på Pölkkö. Familjen var samlad. Alla var samlade och alla var glada och avslappnade. Det fanns ingen irritation och mammorna var inte fokuserade på fostran, de var avslappnade och skrattade. Åkte vi långt kunde man krypa ner till aktern och sätta sig hos morfar en stund. Han satt vid rodret men rätt vad det var släppte han taget och stoppade ner handen i det skvalpande vattnet och fångade upp en karamell. Vi förstod inte hur han bar sig åt men kul var det. Och gott. Han lockade ständigt till skratt och glädje. Han var svag för oss barnbarn och hade alltid något spännande på gång, bus och roliga upptåg och han gav oss alltid godis och läsk när mammorna sa nej.
Väl framme på stranden försvann han in i skogen. När han kom tillbaka hade han med sig en lång kvist som han började tälja på och vips hade vi varsin visselpipa. "Men nu måste ni gå och se er omkring lite", sa han senare. Då visste vi att han hade något roligt som väntade. Vi letade runt ivrigt och frågade om det brändes och när det slutligen gjorde det fann vi en buske med lakrits. "Nej, men växer det lakrits här? Jag har hört talas om det" sa han och vi ville tro honom för i morfars värld var allt så lättsamt och okomplicerat. Vi smaskade i oss lakrits som om det vore blåbär, nävar av finsk lakrits. Var det inte lakrits så var det Marianne, alltid finskt. Jag älskade Marianne.
Vi åkte ofta till Finland. Där var det billigt och våra mammor ville handla kött och skinn och annat som var dyrt i Sverige. Det roliga med Finland var att allt var så annorlunda där. Annorlunda godis, annorlunda glass, annorlunda barbiekläder, annorlunda leksaker. Vi passade på att handla vi med för det vi sparat av veckopengen, kanske fick vi lite extra. Det var fest när vi åkte till Finland. Mamma ville till Marimekko och Italla och ibland köpte hon Arabiakoppar eller annat som hörde till servisen hemma. På vägen hem gällde det att hinna med färjan, annars blev vi sittandes en halvtimme. För oss barn spelade inte den halvtimmen någon större roll, livet var oändligt. Vi kom alltid hem med godis. Jag var en riktig godisgris, älskade godis och kunde äta hur mycket som helst. Haparanda var också en rolig stad men inte lika rolig som Torneo. Vid gränsen stod det Tull-Tulli men det var mycket roligare att åka tillbaka för på finska sidan stod det Tulli-tull. Vi skrattade gott min kusin och jag. Mammorna fick visa vad de handlat. Sprit var det aldrig någon som köpte för min mormor var religiös och i mormors och morfars hem dracks det inte.
Vi hade alltid att göra, jag och min kusin. Om ingen förälder hade tid att gå och bada med oss vid en av de många sandstränderna, fick man sysselsätta sig själv. Då gick vi gärna och fikade i gårdarna. Tanterna plockade fram sju sorters kakor och saft och vi kände oss som viktiga gäster. Eller så plockade vi blommor vid ett av alla våra hemliga blåklocksställen, eller blåbär för att få ihop till en paj. Ibland gick vi och hälsade på kalvarna eller lekte med småkusinerna. Eller så smög vi på min storebror och hans kompisar för att se vad dom hade för sig. Hans kompisar var oåtkomliga och spännande. Långhåriga hippiekillar med utsvängda jeans och skjortor i indisk bomoll som satt åt så det blev stora hål mellan knapparna. Idag är vi alla farmödrar och farfäder.
Min mamma och bror vistas fortfarande i Haparanda skärgård med jämna mellanrum. För mig är den tiden förbi. Jag var där vid min mormors begravning. Därefter har jag besökt sommarstället ett par gånger till men den senate gången ville jag därifrån ganska snart. Det är inte som förr och jag har inte mycket glädje av det nya. Är man naturmänniska kan man nyttja platsen för svampplockning, bärplockning eller att bara vara ute i naturen och på sjön. Kanske är det en idealisk plats att skriva på. Men för mig är den förknippad med så många minnen och alla är inte positiva. När jag var liten innebar platsen många bra saker men ju äldre jag blev kom också annat med som jag inte gärna vill påminnas om. Jag väljer att minnas det roliga, det fina, det som var för länge, länge sen.
Nu får det nog bli lite sömn. Jag är riktigt trött och ska laga mina matlådor senare i kväll. Nu har jag gjort så i tre veckor och det har varit fantastiskt och obeskrivligt skönt att laga vartenda mål för hela veckan. Förra veckan hade jag tio matlådor, mat för fem dagar. Det är så skönt att slippa tänka på mat under veckorna. Räkningarna ska ses över också för i morgon är det lön. De flesta dras ju automatiskt men några behöver jag mata in. Jag ska köpa present till mitt barnbarn i veckan för han fyller år på lördag, sex år. Tiden går fort, ändå kan jag inte föreställa mig livet utan honom. Nu faller ögonen ihop snart. Ha en fin vecka alla och lyssna på den underbara låten nedan. Våga låta dig förföras av Rihanna. Jag vill bara dansa, dansa och dansa.
Bryt upp, bryt upp! Stanna upp och tillåt dig att minnas.
Vad spelar det för roll om man har nån att dansa med, om man är på club eller ens har nån musik.
En discolampa för 99kr hos Clas Olsson förlänger livet.
Nu var det ju så att jag inte var utan musik. ALLTID MUSIK, ALLTID! Våga låta dig förföras av Rihanna!
En mycket uppskattad gåva från en kär vän
Rosor från en vän piggar upp i höstmörkret
0 kommentar(er)
