Magdalenas värld

Avbokade uppdrag

Tyvärr fick jag som många andra avboka föreläsningar och kunde inte boka in nya trots att det fanns efterfrågan. Min bok hade ju nyligen släppts och Studentlitteratur var angelägna om att komma och delta vid en föreläsning för att erbjuda mig att ingå i deras agentur. Det hann aldrig bli av utan stannade vid en lunch. Som för så många så drogs bara sladden ur och allt slocknade. Dock kom jag att ha en del coaching online vilket jag snart kommer att erbjuda igen. Skrivandet på bok nummer två kom också av sig i den här vevan. Inte först men när stressymtomen sen tidigare överbelastning (trodde jag i alla fall att det var) - gjorde sig till känna och blev alltför påtagliga och plågsamma var det bara att fokusera på att bli frisk.

Stressymtom

Symtomen som bestod av smärtsamma stickningar och en brännande känsla i kroppen samt smärta i leder när jag gick mina dagliga promenader hindrade mig i min vardag. Jag fick börja använda mitt symfysiolysbälte (gravidbälte) för att underlätta för bäckenet när jag gick och trots att jag har scannade inlägg i mina skor tänkte jag att jag kanske måste ha nya och bokade tid hos Gå och löp-kliniken. Allt gjorde ont. Jag kände mig plötsligt tio år äldre. Jag fick fruktansvärda magsmärtor i mitt "magsår" som jag kallar det, min reflukssjukdom, och fick höja medicindosen och minska mina matportionerna. Jag hade ett ständigt tryck över bröstet och blev orolig för att jag stressade för mycket genom att jobba. I gemensamma möten online på jobbet märkte jag hur irritationen steg och hela kroppen skrek vila!

Påskolovet kom som en räddning

Hade jag inte fått påsklov då hade jag åter behövt sjukskrivas. Jag och min behandlande sjuksköterska från psykiatrin pratade om det. Men jag avvaktade påsklovet och fick mögjlighet att ligga på balkongen och vila och ta långa promenader. Dock fortfarande med smärta i leder men jag kom ut varje dag och jag fixade med saker hemma som gjorde mig gott. Odling, bakning, sömnad. Jag hade då varit isolerad sedan den 9 mars. Inte träffat vänner eller familj annat än vid ett enda tillfälle då jag orkade ta mig in till Hornstull för att träffa en vän utomhus. Dock var det för mycket folk där och jag ville vara försiktig för att inte bli smittad. 

Lovet gjorde gott

Trots att min läkare var inställd på att sjukskriva mig igen efter påsklovet var min chef mycket förstående och anpassade mina arbetsuppgifter. Jag ville också börja skriva igen. Jag är ju heltidsarbetande och kan inte offra ett arbete för att orka ett annat, så jag började skriva veckan efter påsk. Eller jag skrev inte. Jag har egentligen skrivit klart första utkastet så jag påbörjade och avslutade min första redigeringsrunda. Jag hade flow och såg fram emot att fortsätta arbetet veckan efter. Jag har gått upp till 60% tjänst i skolan nu under pandemin så jag har numera enbart två dagar i veckan att spendera för företagets räkning. Dessa två dagar skriver jag om jag inte har annat inbokat. Jag kände mig hoppfull över boken och tänkte att jag nog skulle hinna klart i slutet av maj.

Motvind

Jag kämpade på trots alla kroppsliga symtom men då smärtan besvärade mig lite väl mycket bestämde jag mig - covidsmittorisk till trots - ändå för gå till vårdcentralen på måndagen. Men då vaknade jag på morgonen med ont i halsen, ont i kroppen, huvudvärk och feber. Ingen idé att besöka någon vårdcentral. Dessa symtom har hållit i sig en vecka men inte blivit värre. När jag tar Alvedon mår jag ganska okej men så får jag attacker av frossa, tryck över bröstet, svettningar och värk. Då får jag lägga mig en stund. De har inte blivit värre och det är en stor lättnad. Skulle det vara risk för det skulle det redan ha blivit värre vid det här laget. Först tänkte jag att det absolut inte kan vara Covid eftersom jag varit så isolerad men så kom jag på att jag var till Tandläkaren vid Skanstull och tog bussen som var proppfull sista biten och satt i väntrummet där. Men ingen idé att spekulera. Ingen vet någonting i dessa dagar. Så länge tempen är låg och andningen är bra så är allt bra.

Arbetar på

Jag mår så pass bra att jag arbetar i den takt jag orkar. Vad annat ska jag göra? Jag har varit helt isolerad från människor under lång tid. För tillfället kan jag inte gå ut, jag orkar inte gå ut. Men att fokusera en stund i taget funkar. Igår blev det stopp i avloppet i köket. Förra gången anlitade jag grannen som har firma. Det kostade 500 spänn men vem vill inte slippa, särskilt när man har feber. Men nu var det ju inte att tänka på att dra in någon i lägenheten så jag fick sätta på mig gummihandskarna och sätta igång. Det "löste" sig.

Att ligga däckad

Att ligga stilla och titta på teve är jobbigare än att göra saker. Jag gissar att det är för att trycket över bröstet blir värre då. Trycket som mycket väl kan bero på refluxen. Jag har varit till Närakuten och kollat EKG, blodtryck och syresättning och allt var bra, en lättnad. När jag hade den vanliga influensan i höstas låg jag ju däckad, så som man ofta gör vid influensa. Zappade på fjärrkontrollen mellan alla kanaler jag hade och såg Hugh Grant och Jude Law samtidigt fast i olika kanaler. Nu mår jag bättre av att vara uppe och röra på mig. Jag längtar tills jag mår lite, lite bättre så jag kan börja ta mina promenader igen. Jag behöver gå ut och gå men än känner jag mig lite för hängig och så blåser det ute så jag går fram och tillbaka i lägenheten för att hålla kroppen igång. 

Oron har släppt

Min oro för att det skulle bli något allvarligt fanns i början men har släppt. Den går väl alla och bär på mer eller mindre och tacklar på olika sätt. Några skakar av sig känslan och agerar till och med motsägelsefullt, trängs med andra mer än någonsin och nonchalerar den och rent av flyr från den med eller utan berusningsmedel. Andra blir extremt oroliga och vågar inte ta några risker överhuvudtaget, isolerar sig och orkar inte bära sin ångest utan lägger över den på sin omgivning genom aggressivitet, anklagelser eller kontrollbehov. Det är intressant att lyssna på radion och fånga psykologin i hela skedet så som jag får möjlighet att göra när jag håller mig hemma så pass mycket. Det finns mycket som är positivt men det får jag skriva ett separat inlägg om för nu är jag svag och ynklig och saknar verkligen min familj och mina vänner och att få leva som vanligt. Såna dagar har vi alla.