Igår var det min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 91. Han sista födelsedag var för sex år sedan, då fyllde han 85. Jag och min dotter hade varit på Madeira. Jag köpte en flaska portvin och en fin ask med choklad och åkte till honom strax efter att vi kommit hem. Det var tur det för en stormig dag i mars dog han, plötsligt men smärtfritt.
Det var en stormande natt. Jag hade ställt ut en låda med påskliljor under veckan i det jag trodde var begynnande vår. Men så började det snöa på fredagskvällen och jag tyckte det var säkrast att ta in den, jag ville inte att blommorna skulle dö. På natten knakade väggarna och masterna och förtöjningarna på de kvarvarande båtarna i hamnen slog hårt och ljudligt och hördes under natten.
Helikoptern kunde inte ens klara att landa på SöS helikopterplatta, det blåste för mycket. Den fick styra vidare mot Karolinska i Solna. Min pappas fru ringde på morgonen och jag slängde på mig kläder och åkte i väg. Jag fick ta ett sista farväl och tackade hans stjärna att han slapp långvarig smärta och fick leva gott in i det sista. Han gick till och med på Stampen veckan innan han dog. Jazzen fanns med honom större delen av hans 85-åriga liv.
Men idag är det sol. Ute knoppar syrener, snödroppar blommar och körsbärsblommor syns jämte julgranar i Kungsträdgården. Det är upp och nervända världen och ingen gläds eftersom vi alla vet att det är ett dåligt tecken. Vårt klimat spelar oss ett spratt och vi fylls av skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn och barnbarn. Vad ska de växa upp i för värld?
I Australien ersätts fasansfulla bränder med fasansfulla översvämningar. Miljarder djur har förintats, miljoner arter hotas av utrotning. Vill man frossa i domedagsprofetior så kan man, de sköljs över oss. Men här hemma är jag mest oroad över den svenska vården. Det är inget nytt, jag har vetat om vad som skulle ske. Röstar vi för lägre skatter och en politik som bygger på privatisering och vinster i välfärden så har det enligt mig bara varit en tidsfråga när vi kommer att se konsekvenserna. En vore naiv om en trodde att det inte skulle kosta. Fritt för var och en att tycka kring det.
Men nu är det ett faktum och när det blir tydligt för alla måste vi vissla i pipan och se till att det görs något. Jag jobbar inte själv inom vården men är en av dem som är otroligt beroende av den, både privat med stor samsjuklighet och ganska allvarliga kroniska sjukdomar (jag har legat mer än tio timmar på SöS akuten otaliga gånger) men också i mitt arbete med hälsa i skolan. Som psykiatripatient har jag just nu väntat ett halvår på ett återbesök efter att jag blev inskriven på en ny mottagning i mitt upptagningsområde. Vårdgarantin är tre månader. Tack och lov har jag kunnat vända mig dit akut och fått prata med en sjuksköterska. Har man ingen att vända sig till är detta en fråga om liv och död när en har en livshotande sjukdom.
Men jag ska inte fördjupa mig i elände. Vårdkrisen har som sagt funnits kring oss länge och eftersom den gör mig arg och påverkar mig kraftigt i mitt jobb och privat orkar jag inte tänka på den för mycket. Jag har mycket positivt att tänka på och ska verkligen göra det. Först blir det lite lunch, sen en promenad ut i januarisolen. Jag har strukit ungefär 30 dukar igår och idag och känner mig ren ända in i själen. En otroligt tillfredsställande känsla när jag kommer igång med sånt.
Follow
