Magdalenas värld

Det kan bara bli bättre!
Gott nytt år!
Tänk om man skulle komma sig för att skriva regelbundet under 2022? Tänker jag nu när jag sätter mig ner och skriver. Nej, jag vet hur det blir. Jag skriver några inlägg, sen hinns det inte med. Trots att jag vet att det är ett av de absolut bästa sätt för mig bearbeta och sortera, varva ner, reflektera och kanske till och med komma fram till klokare beslut så blir det inte av. Jag vill men istället sätter jag mig i soffan och scrollar på mobilen. Men. kanske, kanske kan skrivande i bloggform ersätta den längtan jag har efter mitt författande? Författandet som inte hunnits med under 2021. I alla fall tillfälligtvis och då syftar jag främst på det kreativa, skönlitterära författandet. 
 
Bokidé
Någon gång framöver ska jag också återkomma till mitt kursboksförfattande. Jag har en idé som stannat längre på idéplanet än vad som varit brukligt sedan den senaste boken gavs ut. Ofta kommer en idé och försvinner så fort jag sätter mig ner och författar en synopsis. Då märker jag att idén antingen inte håller måttet eller att jag när jag researchar, finner att andra redan skrivit så pass mycket i ämnet att jag egentligen inte har något nytt att komma med. Men nu har jag något som rimmar väl med det som kanske håller på att bli min egen stil och min egen författarröst. Vem vet, kanske blir det en blå bok denna gång? 
 
Synopsis
Men det är inte ens säkert att jag skriver en synopsis i år. Men jag tror det blir under våren för jag har fått ett stipendium och ett sådant förpliktigar. Har jag blivit tilldelad pengar som kursboksförfattare gäller det också att förvalta dessa. Så jag får nog se till att ta en vecka här i februari - när det börjar lugna sig för mig - och skriva ihop en synopsis. En bok måste ju inte bli klar på ett år som mina två tidigare böcker. Man kan sätta en deadline längre fram. 
 
Reflektion
Nyårsaftnar har alltid varit en dag eller kväll som jag ägnar åt reflektion. Ja kanske inte när jag var ung. Men de senaste tjugo nyårsaftnarna har jag velat ha en stund för mig själv, antingen hemma eller om jag gått till kyrkan. Då vill jag reflektera över året och eftersom jag genomlevt många år som på olika sätt varit kämpiga och ibland smärtsamma, präglade av sjukdom och svåra kriser har jag ändå velat lyfta det som varit bra. I år reflekterar jag idag, på Nyårsdagen eftersom jag hade fullt upp med hunden igår kväll. Jag försöker alltid aktivt bära med mig det fina. Summerar året genom det som utvecklat mig och de pärlor som under det gångna året kunnat överskugga det som varit svårt. 
 
Motto
Om jag befunnit mig i en särskilt svår situation har jag beslutat mig för en strategi eller ett motto att hantera mina utmaningar på. Ett motto som hjälpt mig framåt. Det har kanske handlat om att lära sig att släppa taget eller något liknande. Idag förstår jag att mycket handlat om det som är kopplat till min neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Så mycket av den träning jag ägnat mig åt, de strategier jag klurat ut på egen hand och de verktyg jag satt ord på har i själva verket varit just strategier kopplade till min ADHD. Sådant man idag lär ut på utbildningar numera och som jag lärt ut till elever. Så mycket av det har jag lärt mig i min egen skola. 
 
Det har börjat bra
Men i år, 2022 har jag inget motto för sedan jag skaffade hund hinner jag inte reflektera på samma sätt och ska vi vända på det så hinner jag inte heller grubbla. Så 2022 får helt enkelt bli vad det blir och det är ett också ett bra sätt att se på framtiden. Det får bli det det blir. Det har börjat bra. Familjen mår bra, barnen mår bra. De har jobb och allt runt omkring är stabilt och fint och det är det viktigaste för en mamma som mig. Min lilla sheltietik mår toppen och själv mår jag bra och ska få min tredje spruta om en vecka. 
 
Yrkesliv
När det gäller mitt yrkesliv så rullar det på bra. Jag tog beslutet att bli egen företagare på heltid i oktober och sa upp mig efter att ha varit anställd i mer än fyrtio år. Jag var anställd på posten redan som 14 åring och därefter har jag nog i princip bara varit ledig 1 år när jag var utbytesstudent i USA. För jag har alltid arbetat parallellt med mina studier och föräldraledigheter. Jag hade aldrig trott att jag skulle våga bli egen helt och hållet och där tror jag min utredning och diagnos spelar en viktig roll och att jag efter alla dessa år äntligen fick rätt behandling. 
 
Stor förändring
Så sedan den 9 november är jag heltidskonsult och min egen chef. Det är ju inget nytt för företaget har jag ju haft i fyra år. Idag faktiskt. Idag är det fyra år sedan företaget registrerades. Det som är skillnad är att jag äntligen slipper vara anställd. De sista åren har det varit oerhört kämpigt att arbeta som specialpedagog i skolan. Med de usla arbetsförhållanden som råder har det för mig varit ohållbart. Då syftar jag inte på inkomst och egna arbetsvillkor utan på de möjligheter och förutsättningar att kunna hjälpa och stödja elever utifrån de lagar och konventioner vi har att förhålla oss till. Det är förutsättningarna som är usla. Att jag och många med dagligen tvingas se och acceptera lagöverträdelser. Tvingas se att elever inte får det stöd de har rätt till enligt lag.
 
Skulden är som ett eldklot
När jag vecka efter vecka, år efter år hindras att göra det som jag som expert vet att jag inte bara bör göra utan det jag måste göra och inte får det eller ens kan påverka, då går det till slut inte att jobba kvar. När ens moraliska kompass ständigt blinkar med varningslampan och mätaren går över gränsen till vad som är lagligt. Att år efter år arbeta med skolledare som själva är så hårt styrda av huvudmän och ekonomi att det blivit vardag att inte ge elever likvärdiga förutsättningar enligt de lagar vi har då kan vi visserligen konstatera att vi alla är slavar i ett system som inte fungerar och fortsätta att kasta omkring skuldbollen som vore den en het eldklot. Ju sämre förutsättningar, ju mer skuld läggs på elever och vårdnadshavare. 
 
Slets sönder inifrån
Jag kan inte längre vistas i den miljön. Jag kan inte längre svara "nej vi kan inte ge din son/dotter det stöd hen behöver och har rätt till trots att jag vet att det kommer att leda till psykisk ohälsa och utanförskap i framtiden" till en enda förälder till. För det är det jag indirekt säger eftersom jag vet. Det sliter sönder mig inifrån. Jag prövade skola efter skola efter skola, som anställd, som anställd konsult, i grundskolan, i gymnasieskolan. Men till slut fick det vara nog. Jag bara grät. Läget trappades upp under hela 2021. Så egentligen har 2021 varit förfärligt på många sätt med rena trakasserier som följd för att jag sa vad jag tyckte och stod för det. Jag satte punkt och det är jag så stolt över. 
 
Ingen dans på rosor
Att bli företagare på heltid är ingen dans på rosor. Man måste dra in mycket pengar för att tjäna in sin lön, sin semester och sin pension och mycket går till skatt. Men jag har inte behov av någon fet lön. Jag lever billigt och reser inte och har inte några större anspråk i tillvaron. Så det ska nog gå vägen. Jag är någorlunda fri. Visst måste jag fortfarande förhålla mig till skolsystemet men jag behöver inte delta i beslut kring enskilda elever och deras behov av stöd. Jag behöver inte säga nej till föräldrar och jag behöver inte stå mitt emelllan elever och lärare och känna snaran när båda drar åt varsit håll. Jag kan ägna mig åt annat. 
 
Hund och ADHD 
Det viktiga som hände 2021 var att jag blev hundägare. Jag tar med mig att Doris är det bästa som hänt mig efter att jag fick barn och barnbarn. Jag tar med mig att jag släppte en bok i början av året. Att jag hittade en härlig stuga i skärgårn att hyra och som jag ska hyra igen. Jag tar med mig att jag äntligen fick svar på det som plågat mig i så många år och att det fanns en förklaring. Att det som satt krokben för mig och gjort att jag haft så svårt att passa in i själva verket var min ADHD. Och jag tar med mig att jag fått medicin som gör att jag fungerar.
 
Det blir det det blir
Jag tar också med mig de nya vänner jag fått genom min hund Doris. Och jag tar med mig den utveckling min familj genomgått det här året. Hur mycket gott året fört med sig för oss. Covid är en hemsk sjukdom och många har haft ett svårt år. Mitt år har heller inte varit helt lätt eftersom jag var väldigt isolerad fram till sommaren. Men det är inte det jag bär med mig. Jag bär med mig det ljusa, det fina och jag tror att 2022 kan bli ett ännu bättre år. Och ska jag sätta ett mål för 2022 så är det bara att försöka hänga med och leva i nuet. Det blir det det blir helt enkelt! 
 
Hur var ert 2021 och vad har ni för förhoppningar om 2022?