Magdalenas värld

Coronatider
Det blåser hård Coronavind

Ibland tittar solen fram, ibland faller det ner små hagelkorn på balkongen. Jag provade att ligga ute på balkongsoffan en stund, innan solen skulle passera taktoppen men det gick inte. Det blåste för mycket. Ibland tänker jag "nu kan jag bege mig ut" men så avvaktar jag en stund till. För promenaden ska bli av. Nu är det "finns inte något dåligt väder, finns bara dåliga kläder" som gäller. Mina rundor är långa. Den blir så när man ska försöka få ihop tio tusen steg i ett svep. I vanliga fall får jag ju alltid ihop steg genom att gå lite då och lite då. 
 
Sliten

Jag är ganska sliten mentalt men vem är inte det? Dock var jag det redan i november och jag pratade med min chef. Så kom jullovet och jag drabbades av influensa redan samma kväll som vi gick på ledighet. Symtomen kom när jag lämnade kollegorna och julmiddagen. Så det blev inget julfirande. På det kom astman och jag fick påbörja en kortisonkur. Jag hann arbeta en vecka i mitten av januari, så blev jag åter sjuk. Någon sorts restsymtom. Sen blev jag bättre.
 
Boken

Min bok släpptes i mitten av januari och jag fick massor av energi av det. Jag vilade så gott jag kunde de dagar jag i vanliga fall skriver bara för att. Övriga var jag i skolan men det var enormt mycket att göra. Den tuffaste tiden för en specialpedagog. Det höll några veckor. Jag hade sagt till redan i november att mitt arbete måste organiseras om, om det fortfarande skulle gå att utföra på en halvtid. Skolkuratorn slutade. Skolsköterskan slutade. Lärare slutade. Det blev ohållbart. 
 
Sjukskriven

Så jag sjukskrev mig själv veckan före sportlovet. Den 17 februari stannade jag hemma och tog hand om min hälsa och berättade att jag inte var sjuk men skyddade mig från att bli. Veckan efter var det sportlov. Då blev jag ironiskt nog sjuk. Magsåret började göra sig påmint och jag sökte vård men kom hem med penicillin för urinvägsinfektion. Min dotter bodde hos mig tillfälligt. Det gjorde mig gott. Vi såg på film och spelade spel. Jag trodde jag skulle klara att jobba veckan efter men det knöt sig i magen så jag sjukskrevs av min läkare som tyckte jag skulle vila även kommande vecka.
 
Det var då det började

Egentligen var det planerat att jag skulle till universitetet på onsdagen den andra sjukskrivningsveckan, den 11 mars, på Specialpedagogikens dag. Jag var anmäld och en vän och jag skulle dit tillsammans. Eftersom jag var sjukskriven var det inte aktuellt. Dock blev jag frestad när min förläggare skrev att hon skulle dit och lotta ut min bok och visa den för tusentals specialpedagoger. Min vän beslutade sig för att heller inte gå eftersom hon tillhörde en riskgrupp. Idag är vi såklart oerhört tacksamma över att vi inte gick. Det var onsdagen efter Melodifestivalen då Coronapandemin grep tag i Stockholm på allvar.
 
Riskgrupp

Själv tillhör jag flera riskgrupper. Så från den veckan, den 6 mars har jag hållit mig hemma och inte träffat någon alls. Jag har träffat grannar utomhus och i början tog jag en promenad med en vän, men de bor för långt bort alla. Den 19 mars promenerade jag till tandläkaren. Hon väntade med en krona som behövde sättas in. Risken fanns annars att det skulle bli infektion och det kunde jag inte riskera. Man får ju inte sluta tänka på sin hälsa bara för att man är rädd att få Covid19. De som följt bloggen länge vet att jag en gång blev inlagd på intensiven för en "sketen tandinfktion". 
 
Arbete på distans

När jag åter började arbeta den 15 mars fick jag arbeta hemifrån och bara några dagar senare gick gymnasiet över till fjärrundervisning. I början arbetade kollegorna i skolbyggnaden och vi i riskgrupp hemifrån men nu arbetar alla hemifrån. Det har varit mer ansträngande än man kan tro. Jag tror tröttheten efter den tunga höstens arbete har satt djupa spår. Och så influensa och långvarig astma på det. Därefter stress och folk som slutat. En vikarierande chef fick ta över vår relativt nystartade skola mitt i uppbyggnadsskedet. Måste ha varit en utmaning. Så det var tuffa förutsättningar redan innan Corona, så pass tuffa att jag kände mig utmattad. Efter tre veckors arbete var det äntligen påsklov och jag visste ärligt talat inte om jag skulle vara frisk nog att återgå i arbete efter påsk. Det vet jag fortfarande inte det är därför jag prövar att fokusera nu. 
 
Framtiden får utvisa

Vi får se vad som händer. Jag ska få prata med en läkare på telefon den här veckan. Jag har mycket fysiska symtom. Kroppen har länge kört på punktering. Den sociala distanseringen gör på sätt och vis gott. Jag ägnar mig åt sådant jag mår bra av och har tack och lov kommit igång med promenader men vi påverkas väl alla av den rädsla, skräck och sorg som vi vet att så många människor konfronteras med dagligen, även om vi själva lyckas skydda oss hyfsat. Nära och kära har varit sjuka och det är tråkigt att inte kunna hjälpa. Tack och lov har vi våren och ljuset att glädjas åt.
 
Ta hand om er!
 
 Följ gärna bloggen på 
Follow
💜
 
Jag roar mig med odling och en tulpanbukett på bordet har blivit ett måste under isoleringen