Magdalenas värld

Det är söndag morgon och jag har släpat med mig datorn ut till landet. Varför kan man fråga sig. Jo jag älskar att skriva när jag är ledig och när jag är ledig är det något jag prioriterar. På mobilen är det inge vidare att skriva inlägg längre, mobilversionen av bloggen har blivit svår att hantera, enligt mig. Jag skulle gärna ha en liten padda att ta med mig vid sånna här tillfällen men det har jag inte så det fick bli datorn som inte är särskilt tung, i själva verket väger den mindre än senaste numren av Damernas och Elle tillsammans, som jag också tog med för att bläddra lite i på kvällskvisten.

 

Kanske borde jag gå ut och andas lite lantluft. Igår fick jag erbjudandet att följa med till svampskogen men jag ville bara vara hemma och lyssna på tystnaden, andas skärgårdsluft och vila. Det slutade med att jag gick in och la mig på soffan och somnade och sov en riktigt god eftermiddagssömn. Jag blev väckt med ett glas cava och vi lagade god mat tillsammans, tände ljus och mös i stugan. Vid tiotiden var jag dödstrött. Nu sitter jag här och sammanfattar veckan, tänker framåt och försöker få ner lite på pränt. Min vän och värdinna är ute och krattar, hennes man är inne och fixar med annat. Vi ska äta lunch och vill inte stressa hem men måste åka i god tid för att hinna rösta. Kanske borde vi ha gjort det i förväg men tyvärr har det inte blivit av så det får bli idag innan åtta.

 

Jag minns när jag var här exakt exakt den här tiden för tre år sedan. Det var då det började, bloggen alltså. Idag är det den 16 september och val nu som då. Bloggens första inlägg publicerades den 12 september 2014, så den har precis fyllt tre år. Jag var på Väddö den 20 september. Jag minns att vi var ute i skogen och plockade svamp då med. Väninnan hittade svamp men jag gick mest runt och tittade på mina egna stövlar, skyllde på mina progressiva glasögon. Det slutade med att jag satte mig på en klippa vid vattnet, vid en havsvik stilla som en insjö. Igår var jag frestad att följa med och sätta mig på samma plats men tröttheten tog över. Jag måste vara snäll mot mig själv på helgerna och även om frisk havsluft och skogspromenad är hälsosamt och välgörande orkade jag faktiskt inte. Veckorna tar på krafterna och när helgen kommer är jag ofta helt utmattad och vill bara vara stilla. Inlägget för tre år sedan kan du läsa här: Väddö

 

Att få distans till sitt liv i stan är välgörande. Jag tror jag pratar om det rätt ofta, skriver om det där med distans. Det är så avgörande i mitt liv. Att få distans till mitt vardagsliv gör att jag kan hantera min vardag bättre. Jag tänker klara och tydliga tankar och jag uppskattar det jag har på ett sätt som innebär att jag inte längtar bort när vardagen väl lunkar på. Då inser jag att det inte är grönare nån annan stans utan att allt handlar om vad man bär med sig. Dock är mina resor helt nödvändiga, korta och långa. Resor inom länet, resor inom landet, inom Europa och nu också utom Europa. Jag har nämligen bokat en resa långt, långt bort. I jul ska jag åka till Västafrika. Jag har åter överaskat mig själv och fattar inte riktigt hur det gick till.

 

Jag skulle bara boka en resa till Lanzarote, ville åka i väg och sola och bada, få lite ljus i vintermörkret. Det var ganska uppbokat och det lägenhetshotell jag besökte förra gången fanns inte längre att tillgå. Istället tog hon fram två alternativ till hyggliga priser, men hyggliga priser vid jul är inte vad jag kallar hyggliga priser och då förväntar jag mig något utöver det vanliga. Men det lockade mig helt enkelt inte att betala tolv tusen för en vecka och komma till något av dessa två alternativ. För dessa pengar kunde jag få en vecka i Gambia, inklussive safari i Senegal. Jag slog till och tänkte att nu får det väl ändå hända nåt utöver det vanliga i mitt liv. Min första tanke när jag bokar resa är om det finns sjukhus. Men i Gambias huvudstad finns det självklart sjukhus. Jag hade turen att få en säljare som själv bott i Gambia och kunde svara på mina frågor. Detta avgjorde och jag slog till och nu är handpenning betald med safari i Senegal och allt.

 

Jag är så peppad. Detta är precis vad jag behöver för att både kunna se fram emot något roligt men också få den distans som jag så ofta pratar om. Jag vill se något helt annat. Jag vill långt bort och få helt andra intryck men nöjer mig gärna med en charter under ordnade former, med pool intill havet, musik och lockande marknader. Ska jag verkligen få komma ut på safari, se giraffer, sebror och antiloper? Det är för mycket för mig att ta in. Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle göra något sådant, det har inte stått på min bucket-list. Nu är det bokat och jag hoppas att det verkligen ska bli av.

 

Att göra realitet av det som är ens drömmar är viktigt. Nu gör jag realitet av det som inte ens varit en dröm, det har varit en utopi. Att åka till ett afrikanskt land har i och för sig varit en dröm ända sedan jag läste om Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå för ett tiotal år sen. Alexander McCall Smith var suverän på att beskriva Botswana och Gaborones röda jord, dess människor och vanor, doften av te och rädslan för faror. Jag hade vansinnigt roligt när jag läste dessa böcker. Jag har aldrig varit där och inte i något annat afrikanskt land men att nu få åka till ett land som kanske liknar Botswana ska bli ett stort nöje. Vem vet, det kanske slutar med att jag bosätter mig i Afrika.

 

Att våga tänja på sina gränser - som i mitt fall innebär att ta mig en bit utanför min comfort zone - innebär att gränserna förflyttas en aning. Det i sin tur innebär att nästa gång man ska tänja på sina gränser kommer man ett steg längre vilket leder till att man kommer längre än man kanske vågat föreställa sig. För mig resulterar kanske en bokad resa till Afrika med en bokad dagssafari i att jag nästa gång bokar en resa till Gambia med en tvådagarssafari med övernattning på savannanen. Eller att jag nästa gång bokar en resa till New York City med en flygning över Atlanten vilket jag dragit mig för. 

 

Kanske är du flygrädd som jag var under en period och börjar med en enkel resa från Malmö till Stockholm så som jag gjorde. Jag åkte bil ner och flög hem. Det var första steget till att bli av med flygrädslan. Det tog några år men nu är den borta. Börja inte med NYC. För mig blev det en charter inom Europa under trygga former efter inrikesresan, med guide och personal som tog hand om mig. Jag fick till och med hålla en främmande medresenär i handen när det var som värst. Efter det har jag vågat ta mig allt längre ifrån vad som tidigare var min komfortzon. Nu utanför Europa med charter och nästa steg på egen hand eller med mer äventyr inom charterresans möjlgheter. Livet är inte slut för att man fyller 55 och har en massa sjukdomar eller fobier. Nej det är nu det börjar för mig.

 

Mitt nästa mål är att resa till NYC. Jag kanske gör några resor emellan, men dit vill jag verkligen igen. Jag var där när jag var 18. Jag var upp i World Trade Center, RCA-byggnaden, jag hade varken höjdrädsla eller flygrädsla. Jag var ung, orädd och hade ännu inte dragit på mig alla de sjukdomar jag fått på vägen. Jag flanerade på Manhattan och njöt av att vara omgiven av skyskrapor, promenerade i Central Park, Soho och på Femte Avenyn. Jag bodde på 42nd street och gick på musikal på Broadway. Jag vill verkligen dit igen och jag skulle vilja uppleva det med någon. Det är nackdelen med att leva själv men att leva med någon är ingen garanti för att man ska nå sina mål. Jag har levt med män som varit flygrädda, som haft begränsat med pengar, som inte velat det jag velat. Sina mål måste man ta ansvar för själv, uppnå på egen hand eller uppnå tillsammans med personer som har liknande drömmar. Att låsa sig vid vad ens partner vill som många gör, är så obegripligt för mig.

 

Jag har blivit bättre på att sköta min ekonomi. Jag har mer ledighet i och med mitt nya jobb och är noggrannare med att stoppa in pengar på olika konton. På så vis har jag bättre kontroll. Jag höll en utbildning i början av hösten som gav mig en grundplåt till Gambia. Kanske behöver jag hålla en sådan en gång om året för att tjäna de där extra pengarna. Gambia är intjänad, nu börjar jag spara till sommarresan. Kanske blir det inte en vanlig resa till Mallis, kanske vågar jag mig på något mer. Det gäller att envisas med matlådor, storhandling med noggranna observationer gällande kilopriser, skarp blick efter rabatter och reor, köpstopp gällande kläder. Det var många år sen jag var så sträng mot mig själv. Det enda jag är generös med är att gå ut och äta med vänner. Lever man ensam blir det viktigt, det är mitt tillfälle till umgänge men ofta bjuder jag hem vänner också, det gynnar alla.

 

Jag sitter ute i trädgården nu. I bakgrunden hör jag ljudet av brutna kvistar, löv som krattas och samlas i hop. En fågel sjunger nånstans i trädtopparna. I går kväll hörde vi kattugglan i den mörka septembernatten. Att vara på Väddö är en safari i sig. Tittar man noggrannt omkring sig upptäcker man djuren men det är lätt att bli blind. Jag minns förra sommaren, då såg vi en havsörn segla stilla med vingarna utsträckta högt uppe i skyn och en häger som stod på åkern och såg helt oberörd ut. Rådjuren rör sig obehindrat och i viken bodde två minkar i somras, kallade Bronko och Bettan av min väninnas barnbarn. Just nu sitter ett flygfä fast på skärmen. Jag är på landet.