Minnen
Nere på den lilla återvändsgatan här utanför hörs dånet från sopbilen. Det ger mig minnen från mina utlandssemestrar. Tidiga sommarmorgnar då endast några få är nere vid poolen men sopbilen hörs någonstans i fjärran. De senaste dagarna har jag känt en längtan till just solsemestrar utomlands, det var ett tag sedan nu. Den senaste var till Lanzarote i januari 2018. Tre år sedan. Men några fler resor till Kanarieöarna lär det inte bli. Jag vill ogärna flyga - av klimatskäl - men kanske får jag ändå svårt att motstå frestelsen att åka iväg en vecka på vintern och slippa mörkret.
Nere på den lilla återvändsgatan här utanför hörs dånet från sopbilen. Det ger mig minnen från mina utlandssemestrar. Tidiga sommarmorgnar då endast några få är nere vid poolen men sopbilen hörs någonstans i fjärran. De senaste dagarna har jag känt en längtan till just solsemestrar utomlands, det var ett tag sedan nu. Den senaste var till Lanzarote i januari 2018. Tre år sedan. Men några fler resor till Kanarieöarna lär det inte bli. Jag vill ogärna flyga - av klimatskäl - men kanske får jag ändå svårt att motstå frestelsen att åka iväg en vecka på vintern och slippa mörkret.
Tåg
Istället har jag tänkt mig att åka tåg till Medelhavet. Europas tågbolag ska satsa på fler tåg och linjer och framförallt fler liggvagnar. Så reste man när jag var ung. Jag reste mycket med tåg och då inte bara när jag tågluffade. Det var helt enkelt ett sätt att resa. En gång hade jag ett tågluffarkort men fastnade i London där jag ville stanna ett tag. När det var en vecka kvar på kortet bestämde jag mig ändå för att utnyttja de sista dagarna på kortet och tog då tåget till Paris där jag bytte till Sydexpressen mot Lissabon. Jag visste att jag ville till Algarve men istället för att ta in på ett Bed & Breakfast i Lissabon, som skulle ha varit det vettiga tog jag ett tåg till Lagos trots att det hunnit bli kväll.
Istället har jag tänkt mig att åka tåg till Medelhavet. Europas tågbolag ska satsa på fler tåg och linjer och framförallt fler liggvagnar. Så reste man när jag var ung. Jag reste mycket med tåg och då inte bara när jag tågluffade. Det var helt enkelt ett sätt att resa. En gång hade jag ett tågluffarkort men fastnade i London där jag ville stanna ett tag. När det var en vecka kvar på kortet bestämde jag mig ändå för att utnyttja de sista dagarna på kortet och tog då tåget till Paris där jag bytte till Sydexpressen mot Lissabon. Jag visste att jag ville till Algarve men istället för att ta in på ett Bed & Breakfast i Lissabon, som skulle ha varit det vettiga tog jag ett tåg till Lagos trots att det hunnit bli kväll.
Algarve
Jag var framme i Lagos klockan ett på natten och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag hade somnat på tåget och ute var det nattsvart. Man kan fråga sig hur jag kunde vara så dum men denna typ av impulsiva handlingar har präglat mitt liv. Äntligen har de fått sin förklaring med den ADHD-diagnos jag nu fått. En man i min pappas ålder kom och berättade att vi var framme vid ändhållplatsen och frågade vart jag skulle, var jag skulle bo. Jag svarade att jag inte visste. Jag hade tänkt att det skulle lösa sig.
Jag var framme i Lagos klockan ett på natten och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag hade somnat på tåget och ute var det nattsvart. Man kan fråga sig hur jag kunde vara så dum men denna typ av impulsiva handlingar har präglat mitt liv. Äntligen har de fått sin förklaring med den ADHD-diagnos jag nu fått. En man i min pappas ålder kom och berättade att vi var framme vid ändhållplatsen och frågade vart jag skulle, var jag skulle bo. Jag svarade att jag inte visste. Jag hade tänkt att det skulle lösa sig.
Konduktören
Mannen som visade sig vara konduktör på tåget sa att jag kan kunde bo hos honom, han hade ett bed & breakfast. Hans fru och dotter skulle bli glada, sa han. Hans dotter var i samma ålder som jag. Jag valde att lita på mannen eftersom jag inte hade mycket att välja på. Det var en av alla de många gånger jag valt att lita på människor som visats sig vara värda att lita på. Det har också hänt att jag litat på människor som inte varit värda att lita på. De har varit betydligt färre men har gett ärr för resten av livet. Jag får berättta om dessa i ett annat inlägg.
Mannen som visade sig vara konduktör på tåget sa att jag kan kunde bo hos honom, han hade ett bed & breakfast. Hans fru och dotter skulle bli glada, sa han. Hans dotter var i samma ålder som jag. Jag valde att lita på mannen eftersom jag inte hade mycket att välja på. Det var en av alla de många gånger jag valt att lita på människor som visats sig vara värda att lita på. Det har också hänt att jag litat på människor som inte varit värda att lita på. De har varit betydligt färre men har gett ärr för resten av livet. Jag får berättta om dessa i ett annat inlägg.
Dottern
Jag tyckte mycket om dottern i familjen som var tjugoett precis som jag själv. Ja hela familjen var fantastiskt trevlig och generös och bjöd på en sagolik fiskgryta när jag kom hem till dem halvtvå på natten. Det blev tre helt fantastiska dagar i Lagos som jag aldrig kommer att glömma. Dottern som var hemma på lov från college pluggade på dagarna när jag låg nere på stranden och läste Herman Hesse men på kvällarna pratade vi till långt in på nätterna.
Jag tyckte mycket om dottern i familjen som var tjugoett precis som jag själv. Ja hela familjen var fantastiskt trevlig och generös och bjöd på en sagolik fiskgryta när jag kom hem till dem halvtvå på natten. Det blev tre helt fantastiska dagar i Lagos som jag aldrig kommer att glömma. Dottern som var hemma på lov från college pluggade på dagarna när jag låg nere på stranden och läste Herman Hesse men på kvällarna pratade vi till långt in på nätterna.
Tre dagar i Lagos
Efter tre dagar var det dags att åter ta sig till Lissabon för att hoppa på Sydexpressen tillbaka till Paris. Vi åkte genom Portugal och Spanien, genom tomatodlingar och majsfält. Det var ett annorlunda Spanien man såg från tågfönstret som tack och lov var öppet hela vägen för samtliga i kupén kedjerökte. Jag har annars alltid tyckt om att åka tåg i Europa. Att färdas med tiden gör att kroppen och själen hänger med och ställer in sig på målet.
Efter tre dagar var det dags att åter ta sig till Lissabon för att hoppa på Sydexpressen tillbaka till Paris. Vi åkte genom Portugal och Spanien, genom tomatodlingar och majsfält. Det var ett annorlunda Spanien man såg från tågfönstret som tack och lov var öppet hela vägen för samtliga i kupén kedjerökte. Jag har annars alltid tyckt om att åka tåg i Europa. Att färdas med tiden gör att kroppen och själen hänger med och ställer in sig på målet.
En utmaning att resa
Det har inte varit helt lätt att resa, inte heller med tåg. Jag har till och med blivit avkastat från ett tåg i Europa en gång. Det var en märklig upplevelse. Jag var på väg hem från ett bröllop i Schweiz och blev avslängd mitt ute i ingenstans. Den tyske konduktören påstod att min biljett inte gällde, jag hade en biljett för ett annat bolag. Människor i vagnen protesterade men konduktören gav sig inte. Så där stod jag vid en perrong i vad som visade sig vara en förort långt utanför Frankfurt.
Det har inte varit helt lätt att resa, inte heller med tåg. Jag har till och med blivit avkastat från ett tåg i Europa en gång. Det var en märklig upplevelse. Jag var på väg hem från ett bröllop i Schweiz och blev avslängd mitt ute i ingenstans. Den tyske konduktören påstod att min biljett inte gällde, jag hade en biljett för ett annat bolag. Människor i vagnen protesterade men konduktören gav sig inte. Så där stod jag vid en perrong i vad som visade sig vara en förort långt utanför Frankfurt.
Att hålla reda på sig själv
Jag fick leta rätt på ett pendeltåg och ta mig in till Frankfurt på egen hand men då hade jag missat mitt tåg norrut mot Stockholm och fick vänta fem timmar på nästa. Jag kan tänka mig att jag fick smärre panik. Det har jag fått så många gånger så det är inget jag lagt på minnet, så har liksom livet sett ut för jämnan. Kaos och panik. Det har liksom hört till resandet, något man får ta. Att det skulle vara på något annat sätt har jag aldrig känt till. Alla reste och så även jag. Att jag hade svårare att hålla reda på mig själv än andra var inget som slog mig. Idag vet jag att det kostat på och idag kan jag välja och prioritera om jag överhuvudtaget vill resa. Om jag ens orkar ta pendeln till Nynäshamn.
Jag fick leta rätt på ett pendeltåg och ta mig in till Frankfurt på egen hand men då hade jag missat mitt tåg norrut mot Stockholm och fick vänta fem timmar på nästa. Jag kan tänka mig att jag fick smärre panik. Det har jag fått så många gånger så det är inget jag lagt på minnet, så har liksom livet sett ut för jämnan. Kaos och panik. Det har liksom hört till resandet, något man får ta. Att det skulle vara på något annat sätt har jag aldrig känt till. Alla reste och så även jag. Att jag hade svårare att hålla reda på mig själv än andra var inget som slog mig. Idag vet jag att det kostat på och idag kan jag välja och prioritera om jag överhuvudtaget vill resa. Om jag ens orkar ta pendeln till Nynäshamn.
Att bearbeta förklaringar
Att få möjlighet att reflektera över hur livet har varit med ADHD nu när jag fått min diagnos känns bra och viktigt. Många lärare reagerar ofta på att ungdomar som just fått sin ADHD-diagnos överanvänder den som ett försvar. Jag har då som specialpedagog - ovetandes om min egen diganos - förklarat att det är nödvändigt för eleven att få bearbeta det faktum att hen fått en förklaring. Att man som elev ofta fått skit under sin uppväxt för att man - med exempelvis ADHD - varit uppkäftig, störig och trotsig när det i själva verket handlat om utmaningar med imulskontroll och aktivitetsreglering. Den rätten måste man ge den person som just fått sitt liv förklarat för sig.
Att få möjlighet att reflektera över hur livet har varit med ADHD nu när jag fått min diagnos känns bra och viktigt. Många lärare reagerar ofta på att ungdomar som just fått sin ADHD-diagnos överanvänder den som ett försvar. Jag har då som specialpedagog - ovetandes om min egen diganos - förklarat att det är nödvändigt för eleven att få bearbeta det faktum att hen fått en förklaring. Att man som elev ofta fått skit under sin uppväxt för att man - med exempelvis ADHD - varit uppkäftig, störig och trotsig när det i själva verket handlat om utmaningar med imulskontroll och aktivitetsreglering. Den rätten måste man ge den person som just fått sitt liv förklarat för sig.
Omgivningens reaktioner
Det är mycket som faller på plats och för omgivningen kan det såklart bli uttröttande när man äntligen har ett ord för allt. Ett epitet. En förklaring till varför man upprepar frågor, ber om nya och tydligare instruktioner, försvar till varför man glömmer saker och ting eller inte vill glömma saker. Ett ord för att man inte orkar eller för att man inte har den energi som krävs och måste prioritera eller ett ord för varför man faktiskt måste vara extra rädd om sig. Ja det kan inte vara lätt för den som inte har en neuropsykiatrisk diagnos - de så kallade neurotypiska - att förstå alla gånger.
Det är mycket som faller på plats och för omgivningen kan det såklart bli uttröttande när man äntligen har ett ord för allt. Ett epitet. En förklaring till varför man upprepar frågor, ber om nya och tydligare instruktioner, försvar till varför man glömmer saker och ting eller inte vill glömma saker. Ett ord för att man inte orkar eller för att man inte har den energi som krävs och måste prioritera eller ett ord för varför man faktiskt måste vara extra rädd om sig. Ja det kan inte vara lätt för den som inte har en neuropsykiatrisk diagnos - de så kallade neurotypiska - att förstå alla gånger.
En resa
Men hur det än är med alla utmaningar vill jag ändå kunna resa framöver och jag vill gärna resa med tåg. Jag vill skaffa hundpass och ta med mig Doris. Någon gång när pandemin lagt sig och jag vet var det känns någorlunda lugnt med det skydd jag har. Jag fick en present av mamma i höstas, en summa pengar som var öronmärkta till en resa. Vi får se vartåt det bär. En resa till Italien vore inte helt fel. Där har jag inte varit sedan åttiotalet vilket är rätt obegripligt, jag har alltid valt andra länder. Det är väldigt länge sedan. Väldigt länge. Men i sommar blir det Sverige och det duger gott det med.
Men hur det än är med alla utmaningar vill jag ändå kunna resa framöver och jag vill gärna resa med tåg. Jag vill skaffa hundpass och ta med mig Doris. Någon gång när pandemin lagt sig och jag vet var det känns någorlunda lugnt med det skydd jag har. Jag fick en present av mamma i höstas, en summa pengar som var öronmärkta till en resa. Vi får se vartåt det bär. En resa till Italien vore inte helt fel. Där har jag inte varit sedan åttiotalet vilket är rätt obegripligt, jag har alltid valt andra länder. Det är väldigt länge sedan. Väldigt länge. Men i sommar blir det Sverige och det duger gott det med.
Lagos, Algarve, Portugal. Foto: Flygstolen.se/blogg
0 kommentar(er)
