Magdalenas värld

Solen skiner och jag börjar må allt bättre i själen. Jag tog en promenad ut i det underbara vintervädret igår och det blir en även idag. Så ljuvligt med lite snö som lyser upp i mörkret. Jag gick inte långt, som jag tidigare nämnt är promenader i ensamhet inte min bästa gren. Däremot älskar jag att vara på gymmet själv. Där får jag ro och kan trampa på på crosstrainern och lyssna på bra musik. Igår lyssnade jag på superbegåvade Eva Cassidy och blev rofylld i själen. Sen kör jag mitt program bland vikterna och blir allt starkare. På gymmet är det ingenting konstigt med att vara själv, de flesta har bara sällskap av sig själva och ingen annan. Bodyjam-passet var roligt men ganska tufft för ryggen. Mycket hastiga rörelser hit och dit, så jag får vara lite försiktig fortsättningsvis. Träningen ger mig rutiner och får mig att sluta grubbla. Flykt från ångest säger vissa, men så mycket som jag konfonterats med min ångest de senaste dagarna kan jag med gott samvete tillåta mig att fly.

Det är lätt att gå in i en grubbelbubbla när man är hemma och ugglar utan att jobba. Sobrilen har gett effekt och jag har nu börjat trappa ner. Jag tycker att solen, snön och träningen ger sitt till men jag har också vågat djupdyka i mitt inre. Ibland måste man göra det för att komma vidare med sig själv. Vad är det som gör att jag har så svårt i nära relationer? Jag tror att jag genom läsning av ny och smärtsam litteratur börjar komma något på spåret. Jag ger alltid upp när det blir för smärtsamt i relationer. Då smiter jag undan i något flyktbeteende. Tröttnar, förlorar känslorna, blir deprimerad eller stänger av. Mina relationer har sällan varat mer än tre månader. Det är ett under att jag lyckats vara kvar i flera år med ett par stycken, och det är ett under att det blev tre barn. Så gränslöst tacksam jag är för det, det hade lika gärna kunnat bli så att jag levt ensam hela mitt vuxna liv.

 

Det är inte lätt att skriva om de här sakerna. Det är utlämnande och egentligen borde jag väl inte göra det, men jag vet ju att det är så många som känner igen sig. Även om man lever med en partner år ut och år in, så är vi så många som lever med våra sår och trots att vi får till det med en annan människa är det ju inte med automatik så att det fungerar bra. Många av oss sårar varandra dagligen, skrämmer varandra, kritiserar varandra, hotar varandra, är otrogna och lever i en daglig kamp. Däremellan finns det väl förhoppningsvis perioder av kärlek, annars skulle vi nog inte stanna kvar, men så många lever i otrygga relationer för att de vill slippa alternativet, att leva ensam. Hur många förhållanden är egentligen på djupet trygga och kärleksfulla? Vi är så många som är sargade och tvingas leva med våra egna och andras sår. Det kan bli bra men det kan också bli förödande. Då måste man gå och det har jag gjort vid tre tillfällen. Det känns inte särskilt lockande att riskera att hamna där igen men jag vet inte heller om jag vill leva ensam resten av livet.

 

Så jag dejtar på. Jag förstår egentligen inte varför, för helst vill jag bara gå in i min kontrollbubbla. Men nu när jag vet att min terapeut ska sluta och jag inte har någon möjlighet till fler sessioner med henne blir behovet av terapi starkare än någonsin och då får jag väl jobba på själv. Jag har kommit så långt med min renovering av mig själv att det i stort sett bara är denna sista pusselbit kvar. Att våga vara nära och inte skrämma bort någon. Att våga släppa in, att våga visa vad jag känner, och att inte översköljas av ångest och rädsla för att bli lämnad eller illa behandlad. Det är verkligen inte lätt. Jag vet att det inte har med mig att göra, jag vet att jag är bra och duger som jag är. Jag vet att jag är värd att älska, men när jag kommer nära någon försvinner förnuftet.