Magdalena Berger

Det är mars och det är den där mellantiden. Då småfåglarna börjar göra sig gällande i buskarna runt om, måsarna kommit tillbaka från sydliga breddgrader och gör sig redo för tillökning, gässen har landat och börjar fräckt och högröstat roffa åt sig gräsmattorna i viken, som om de aldrig varit härifrån, och snödropparna blommar försiktigt utanför porten. 

Ändå är det som om ingenting är förändrat. Bara snön är borta. Joggarna, eller springarna som jag kallar dem - för de beter sig mer som elitlöpare än vad man förr syftade på när man sa joggare - har blivit färre sedan nyår. En och annan springer fortfarande med nyförskaffad utrustning, annars är de flesta kända ansikten som sprungit här år efter år. I januari kunde man knappt ta sig fram, men nu har det lugnat sig. 

 

Jag har själv börjat springa på morgnarna. Min valp som nu är sex månader blev så rädd för alla de där springarna som bara hade sina rekordsiffror i blicken, och efter att ha försökt med en rad olika traumaterapimetoder var det bara att vänja honom vid att själv springa bredvid en springare. Så nu springer vi, jag och mina två hundar. Det går inte fort men framåt. 

 

Isen kom tillbaks. Lite snopet. Frost på bryggan och is på sjön. Men snart skiner solen igen och vi kan gå på berget längs stranden. När vi nu ska hinna det, för efter påsk blir det mycket jobb, något jag såklart är otroligt tacksam för. Under senhösten var jag sjuk, det ena avlöste det andra och jag hade inte mycket ork kvar till företaget.

 

Samtidigt dök ett tillfälle upp som jag inte ville missa. Så jag tog en paus i mina uppdrag och köpte en valp. Samtidigt som jag sprang ut i 15 minus sådär 25 gånger om dagen, passade jag på att bygga upp en ny hemsida: Bergerutbildning.se På förmiddagarna jobbade jag på en skola och på eftermiddagarna planerade jag framåt, tog hand om hundarna och precis som jag hoppats börjar förfrågningarna dyka upp igen. Kanske går vi mot ljusare tider? Jag vill tro det.  

 

Bergerutbildning.se