Magdalenas värld

Igår kväll, drog jag ut på min meditation och yin yoga så länge att jag blev lite sen i säng. Det är ju viktigt att jag sover mina timmar men kunde inte riktigt komma till ro. Jag hade lyssnat på min bok och försökte sova, när jag  plötsligt hörde ett kraftigt oljud. Det kom närmare och närmare och till slut insåg jag att ljudet kom ovanifrån. Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret, det var en helikopter som kom flygande och sen blev stillastående, högt uppe, ovanför mitt bostadsområde. Den hade strålkastare på, som sökte i ett område nedanför. Så småningom började den sakta röra sig mot sjön och strålkastarljuset åkte fram och tillbaka runt i området.

 

"Åhh, nej, tänkte jag, nu är det någon som gått ner sig genom isen". Det är så många som är ute och går på isen på dagarna. I lördags såg jag tre män som gick och höll händerna i sina jackfickor, de hade knappast med sig några livlinor och isdubbar. Jag blev uppjagad och började söka på nätet och ville försöka ta reda på vad som hänt. Förhoppningsvis var det inget och helikopterna flög vidare så småningom. Efteråt var det svårt att komma i ro och det blev inte så många timmars sömn. Det var tungt att ta sig i väg i morse men ett möte väntade tidigt. Jag hade packat träningsväskan men orkade aldrig ta mig till gymmet efter jobbet utan åkte raka vägen hem och vilade mig i stället.

 

En person kom till jobbet idag och gjorde ett djupt intryck på mig. Jag var ordentligt skakad efter hennes föredrag som handlade om ett ganska tungt ämne. "Hur ska jag orka?", tänkte jag först, "hur ska jag orka?" Hon kom från en organisation som hette nxtME och började med att visa upp en film på sig själv. Delar av filmen kan du se nedan, se den innan du läser vidare.

 

 

 

 

Föredraget var oerhört starkt och fantastiskt bra. Personen som berättade om vad hon varit utsatt för hade arbetat med sig själv så pass mycket att jag kände att jag klarade att lyssna på henne. Hon gick inte sönder och inte jag heller. Under så många år hade hon tvingats ta itu med sitt trauma. Hon hade rusat på och hamnade till slut i ett utmattningstillstånd då hon äntligen fick kontakt med en traumapsykolog. Efter det valde hon att själv utbilda sig till terapeut. Hon berättade för oss att de är många. Så många att jag höll på att ramla av stolen. En i varje klass, överallt, på alla skolor och överallt i samhället, ändå så osynliga. Själv kom hon från en överklassfamilj i fin villa. Föräldrarna skilde sig och hon tvingades bo kvar hos den ena föräldern, en trevlig pappa som ingen kunde misstänka för något. I skolan förstod de ingenting och alla gillade den mycket duperande föräldern. Vid sjutton års ålder lyckades hon fly.

 

Så mycket mer fick vi inte veta. I stället fokuserade hon på att prata om hur viktigt det är att man reagerar, att man frågar och frågar rakt på sak. att man inte ska vara rädd för att kränka eller trampa på tårna. Man får absolut inte be barnet säga till ifall det behöver hjälp, man ska fråga rakt ut (mer finns att läsa här). Man kanske inte får svar på en gång, men det kan sätta igång en process som i sig kan ta tid, men det kan intitiera att barnet vågar gå vidare, att barnet blir sett och förstår att något är fel. Därefter kan man, om man får chansen, hänvisa vidare till en traumapsykolog. Det är av oerhört stor betydelse att det är just en traumapsykolog. Läs gärna vidare på nxtME.com, detta är så oerhört viktig information att sprida. Dela gärna inlägget.