Magdalenas värld

Det är dags för ett inlägg, ett inlägg i sommartid. Jag var inte så säker på att det skulle bli några fler inlägg, bloggen har känts avlägsen men nu pockar den på min uppmärksamhet och jag inser att jag behöver skriva av mig. För jag befinner mig i ett känsligt skede. Gränslandet mellan vinter och sommar är en svår tid för mig och symtomen brukar komma som ett brev på posten när vi ställer om till sommartid och det har vi gjort idag. Här om dagen kände jag det i kroppen. "Det är nog dags snart", tänkte jag, "det är nog inte långt kvar till den där tidsomställningen". Och mycket riktigt, nu är den här och min ångest med den.

 

När jag vaknade kände jag ett extremt stort behov av att få gå till min terapeut som jag inte varit hos sedan den 18 januari. Men jag har ingen terapeut längre. Hon har slutat och kliniken håller på att omorganiseras. Jag har en tid i början av april hos en ny läkare och då ska jag få möjlighet att uttrycka mina behov. Jag behöver stöd och hjälp, inte bara för att det är mars och vår utan för att jag också har det jobbigt på mitt ena jobb. Tack och lov ska jag vara ledig snart, men jag funderar allvarligt på hur jag ska klara de månader som är kvar. Hur jag ska klara det till sommaren då jag går på semester? Jag har inte råd att sluta för jag kan inte leva på en halvtidslön men jag har heller inte råd att offra min hälsa, så jag befinner mig i ett dilemma.

 

Igår kväll kom det en beställning från en okänd läsare. Läsaren hade önskemål om vad jag skulle skriva om. Det är inte första gången, men det vanliga är att man kan kommunicera och resonera om saken, nu kom bara önskemålet och jag fick inte veta något mer. Jag försökte luska ut vem det var som skrev, men inte heller det fick jag veta. Det är svårt att skriva på beställning om man inte förstår sammanhanget och kan få en association till ämnet. Så jag skriver om det som känns angeläget för mig.

I förrgår fick jag besöka akuten igen. Jag har varit så extremt trött den sista veckan, haft huvudvärk och druckit stora mängder kaffe. Jag har fått ökad törst - går med en vattenflaska mest hela tiden - och springer på toa. Förstod till sist att det var urinvägsinfektion och det var det. Jag måste ju vara försiktig då jag har en njure som inte funkar som den ska. Doktorn sa att jag måste vara försiktig med stress, att jag hade så många sjukdomar och att jag far illa om jag stressar. Det var viktiga ord, jag behövde höra dem från en doktor. Jag orkade inte ens träna i veckan, så trött var jag. Men nu har jag fått penicillin och en förklaring.

 

Igår såg jag den fantastiska serien om Kerstin Thorvall. Det gjorde fysiskt ont att se den. Jag förstod henne så väl på flera nivåer. Hon levde i en annan tid än jag så ansvaret att ta hand om barnen låg inte enbart på kvinnans lott när jag själv var ung. Många andra förväntningar fanns dock på kvinnan och det var en större självklarhet att mannen skulle göra karriär och kvinnan syssla med sina intressen som hobby. Jag har alltid placerat mina barn först, de har varit viktigast i alla lägen, men förväntningarna på mig som äkta maka klarade jag inte av, och den frustration jag själv känt, liknade den jag tolkade att även hon kände. Somliga vill placera en i ett fack och när man inte passar in i något fack kommer frustrationen och ångesten. Hennes plötsliga infall att göra slut på sitt liv var mycket realistiska. Så går det till. De kommer hastigt. En suicidal kris tar ca 20-30 sekunder läste jag idag i lokaltidningen. Kan man förhindra att möjligheten att hoppa från en bro finns i den stunden, kan man förhindra självmord, det är bevisat. här kan du läsa om den korta självmordskrisen

 

Själv har jag "bara" sådana korta kriser av suicidala tankar. Aldrig längre. Jag har dock aldrig närmat mig handling men igår fick jag gå en omväg på perrongen, fast sådana tvångstankar är det många som har. Inte för nära spåren. För mig kommer dessa tankar emellanåt, när jag är i sämre skick. Jag är i obalans just nu och måste vara försiktig, det betyder inte att jag går omkring med suicidala tankar. Jag har allt att leva för men mår inte bra. Serien - som jag ännu inte sett klar - och en konversation under dagen, fick mig att inse att jag nog är en rätt arg feminist och att män i min ålder faktiskt inte vill ha en obalanserad, arg feminist. Men vad gör det egentligen? Jag vet att det finns bra män som gillar mig, men det är skrämmande med personer som man inte har någon koll på. Det är skrämmande både för kvinnor och män. Människor som ena dagen är uppåt och starka och andra dagen deppiga och svaga och tredje dagen arga och och okontrollerbara. För mig är det ett spännande liv, men att inte känna sig älskad för den man är på ett djupare plan väcker mycket ångest.

 

Jag ringde psyket nyss. Jag fick tala med en mentalskötare och jag förstod själv att min yttre situation är skadlig för mig. Han talade om sjukskrivning men rekommenderade mig att ta upp saken med min den nya psykiatern jag ska träffa snart. Tills dess behöver jag ta "vid behovs-medicin" så jag har just tagit en sobril. Kanske kan jag klara att jobba om jag bara "lugnar ner mig lite". När man mår dåligt eller håller på att bli utmattad suddas gränserna ut och man får svårare att ta kloka beslut. I mitt och mångas fall tror man ofta att man måste finnas till för alla. Nu kan jag inte det. Jag känner hur bröstmuskeln spänns varje gång jag tänker på någon jag borde finnas för. Men nu kan jag bara finnas för mig själv. Min självkänsla åker berg- och dalbana. Jag kommer inte ut i solen, min ångest är förlamande.