Magdalenas värld

Livet är sorgesamt emellanåt. Jag är inte van att uppleva sorg utan att befinna mig i en depression. För mig hör sorg och depression på många sätt ihop men det är ju två helt olika saker. Att vara ledsen, är en känsla vi upplever titt som tätt, den kan komma och försvinna på ett ögonblick och även om sorg egentligen är benämningen på känslan brukar vi oftare syfta på ett tillstånd när vi talar om sorg. Ett tillstånd som varar en något längre period, allt från en dag till många år och som vi alla måste gå igenom och uthärda mer eller mindre ofta och i större eller mindre omfattning. Vissa visar den utåt, andra vänder den inåt men den kan inte passera utan att påverka oss på djupet. Depression är något annat. Depressionen kan komma som en följd av sorgen, som en följd av en influensa, som följd av en traumatisk händelse, separation eller vid arbetslöshet men depression och sorg är inte samma sak. Depressionen kan också utlösas av ingenting. En vacker, solig dag kanske den bara smyger sig på och du förstår inte varför.

 

Många blandar ihop sorg och depression, så även jag, och på många sätt är de sammanflätade. Du känner dig ledsen när du är deprimerad, men bara för att du är ledsen innebär det inte att du är deprimerad. För min egen del förutsätter jag ofta att ett tillstånd av sorg automatiskt kommer att leda till en depression. Andra kanske tror att det som faktiskt är ren sorg är depressivitet och vill tro att en depression alltid är utlöst av en specifik händelse. Det kan låta lite rörigt det här men jag känner ett behov av att försöka förtydliga skillnaden mellan dessa två begrepp, hur det skiljer sig åt men också hur de ofta vill gå samma väg.

 

Jag känner sorg, har sorg, är i en sorgeprocess. Jag är ledsen och bär på en klump av sorg men är samtidigt lycklig och glad. Ingen i mitt liv har gått bort men jag tampas med händelser som utlöser sorg och saknad i mitt inre. Världen förändras även om vi inte alltid vill det. Livet går vidare och många gånger är det så skönt när man invaggats i en känsla av att allt kommer att förbli likadant. Så tryggt och så vilsamt. Allt rullar på som vanligt, man har fått in rutiner, vet vad som förväntas av en. Men så är det ju inte. Man kanske får barn, barnen växer, finner sig en partner, får barn, man själv blir äldre. Plötsligt händer något, och så händer något mer och ytterligare något. Det blir kaos och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den trygga vagga jag nyss befann mig i. Men det är också det som är utveckling, att tvingas gå vidare.

 

Väldigt många olika faktorer påverkar mig just nu. För att kunna vara stark och för att kunna ta hand om andra samtidigt som jag tar hand om mig själv har jag bestämt mig för att påbörja en terapi. En riktig terapi alltså och inte bara sporadiska psykologbesök genom psykiatrin. Trots att jag gått i terapi ca 10 år av mitt liv är detta första gången jag betalar en individualterapi. Jag har gått i privat gruppterapi tidigare men aldrig egen terapi som jag betalat själv. Lyxigt kan man tycka. Snarare är det lyxigt att kunna betala för sig, för då kan man också ställa krav och välja terapeut själv, så som du väljer ut en bil eller cykel du ska köpa. Du läser om den, provkör den och bestämmer dig. Så har jag gjort med min terapeut. Fröet har grott sedan januari, men när jag var i Palma bestämde jag mig och jag har hunnit gå en gång till honom.

 

Livet är inte lätt, vem har sagt det? Men det behöver inte alltid vara svårt. I dagens samhälle är vi på många sätt lösningsfokuserade, så även jag. Om ett problem uppstår löser vi det. Det finns quick fix för i stort sett allt. Bort med rynkor, bort med fett, lite plastikkirurgi gör att du kan få en snygg näsa på en eftermiddag. Men någon quick fix för att ta sig ur sorgen finns inte, det vet alla som gått igenom en sorgeprocess. Det viktigaste av allt tror jag är att man bekänner att man befinner sig i en sorgeprocess, utan den acceptansen blir det svårt. Då är det lätt att man flyr in i jobb, träning och aktiviteter. Att gå in i sorgen är en förutsättning för att komma vidare, har många av oss sett bevis på eller erfarit själva.

 

Jag lämnar något gammalt, men går mot något nytt. Det nya har ett vackert skimmer över sig, det kommer att bli bra. Det gamla gör ont att lämna, men är gammalt. Gammalt och passerat. Du kan aldrig frysa tiden, den rör sig som molnen på himlen och lika vackert som himlen förändras, förändras livet. Plötsligt tittar solen fram och molnen är som bortblåsta, du lever i nuet och är lycklig. Men så kommer de grå molnen tillbaka och du går ner i en svacka, du grubblar och tänker på livets outgrundlighet.

 

Molnen passerar förbi 

Igår var solen framme och alla svåra ting var borta. Jag har en "mood disorder". Mina moods följer vädrets växlingar, mitt humör kan gå upp och ner på en dag. Jag är oerhört påverkad av årstider, väder, högtryck, lågtryck och tidsomställning. Ibland är jag fast besluten att flytta till ett varmare land med sol varje dag - Västindien med sitt turkosa hav och sin milda, sköna värme - men vad vore jag då? Vem skulle jag vara då? Jag behöver årstiderna och jag försöker göra det så ombonat för mig själv här hemma som jag bara kan. Jag har blivit ganska bra på att tända ljus och nu är snart mitt sovrum klart efter renoveringen. Jag håller fast vid de rutiner jag har, tränar och jobbar, går till alla mina läkare. Snart ska nog vindarna vända. Snart är det åter vår men innan dess kommer jul och advent som jag verkligen gillar.