Italienskt
Från köket hörs ljudet av ett Super-Mario spel. Annars är det tyst som alltid en söndagsmorgon klockan nio i Hamnen. Jag och mitt barnbarn har varit uppe ett tag och har både hunnit äta frukost och leka tvärt-om-leken. Nu vill han ägna sig åt viktiga saker. Igår var vi på restuarang och firade min mamma. Hon hade önskat sig italienskt, och italienskt blev det. Det blev en väldigt lyckad kväll och hon var nöjd. Jag drack champagne trots att jag bestämt mig för att inte dricka något alls, till maten blev det alkoholfritt. Gulbetscarpaccio och risotto med parmesan och tryffel, så vansinnigt gott. Till dessert en tiramisu.
Ett par år på nacken
När jag tittade i marginalen nyss insåg jag att bloggen snart firar två och ett halvt år. Inte mycket att fira kanske men det blev plötsligt så lång tid. Så länge den faktiskt funnits med mig och så självklar den hunnit bli. Och aldrig hinner jag sätta mig ner och fila på de där förändringarna jag vill göra. Är det inte lite så för oss alla, både i jobbet och privat? Man hinner liksom aldrig ikapp. Det där skåpet som borde rensas, de där papprena som borde sorteras, det där rummet som borde göras i ordning, det blir aldrig. På jobbet är det likadant, där ligger högar med osorterade papper, datorn är full av osorterade mappar och ofullbordade dokument.
Hinna ikapp
Vad gör man åt sånt egentligen? Varför kommer aldrig de där regniga dagarna på semestern? Varje sommar hinner passera utan att jag haft tid med det jag tänkt mig. När jag var sjuk i oktober hann jag i alla fall sortera mina foton och föra över på extern hårddisk, en sån där sak jag tänkt göra hur länge som helst. Det känns tryggt att ha en back up. Även bloggen fick en extra kopia. Varför har man den där känslan att man aldrig hinner klart nånting? Eller är det bara jag som har den? Att man längtar efter den där dagen då man ska får göra klart.
Fixa hemma
Jag har ett par tavlor som står på golvet i sovrummet. Jag begriper inte att jag aldrig får upp dem på väggen. En syl, en hammare, ett par plugg och två skruvar, sen är de uppe. Men nej, de blir stående där och för varje dag blir jag allt blindare. Jag träffade på snickaren jag brukar anlita, i går eftermiddag. "Jag skulle ju komma och fixa nån lampa till dig" sa han. Lampan har stått där i hallen i säkert tre månader, jag ser den inte längre.
Alltid något hinder
Det finns alltid någonting roligare, någonting viktigare, någonting mer brådskande. Som att skriva blogginlägg till exempel eller titta på ett till avsnitt på Netflixsåpan, sen är klockan så mycket att det inte blir av. När jag äntligen tagit med mig ett gammalt paket häftklamrar för att köpa nya på järnhandeln visar det sig att de utgått. Då kan jag inte häfta fast dynan till kökssoffan som jag tänkt mig och då dröjer det ett halvår till. Det där fina halsbandet som behövde en ny kedja blir bara liggandes i smyckeskrinet. Nu kan jag inte skriva längre för nu ska jag läsa Petson och Findus.
Bryt upp, bryt upp och avsluta det du påbörjat!
0 kommentar(er)
